William Wallace

Hej, mitt namn är William Wallace. Mitt liv är slut och mitt mål förs vidare av mina vänner. Men låt oss återkomma till det senare. Jag ska berätta om mitt liv och om mitt mål att få Skottlands frihet genomförd.

Mitt liv började bli intressant när jag var sju år. Engelsmännen förbjöd oss att ha vapen men några hade gömt vapen. Vi tränade därför med stenar. Vi tränade på att kasta hårt och träffa föremålet. Skottarna började göra uppror mot engelsmännen. Män från byar tog sina vapen och vandrade iväg till det bestämda slagfältet. Bland dem fanns min far som var en bra soldat och patriot. Jag minns att jag var emot det men de gav sig iväg. Tillbaka kom alla, min far också, men på en bår- död.

Engelsmännen slöt fred med Skottland. Och lurade in oskyldiga människor i en lada där kung Edward lät hänga dem. Efter min fars död tog min farbror Angly med mig på pilgrimsfärd. Han lärde mig använda svärdet och dess mening. Min uppfattning om svärdet var att det var till för att döda engelsmän. Jag kom tillbaka till Skottland senare när jag var vuxen och fann min stora kärlek Murron. Vi gifte oss i hemlighet mot hennes fars vilja. Jag gifte mig med henne i hemlighet, för jag ville inte dela henne med en engelsk lord. Kung Edward hade nämligen infört ”prima nocte”. Jag ska berätta. Om skottar gifter sig i en engelsk lords område har han sexuell rätt till henne på bröllopsnatten. Men vi blev upptäckta och de dödade henne. Jag hämnades och männen i byn hjälpte mig att döda alla engelsmän i byn.

Skottlands blivande kung Robert Bruce den XVII. Fick reda på att jag hade gjort uppror. Och han stödde det i norr. Och det dröjde inte länge innan engelsmännen skickade en armé norrut. Ryktet spred sig och högländarna kom ner och jag och mina män kom också. Engelsmännen var många och innan jag kom hade högländarnas armé tvekat och tänkt ta till flykten. Men när jag kom var de enade igen men de trodde inte att jag var William Wallace. Jag pratade med deras generaler och jag fick ingå i deras armé. Jag fick berätta för dem och så här löd det.

”Om det är er armé varför ger den sig av?” En i armén sa: vi kom inte hit för att kriga för dem! Hem, engelsmännen är för många!” Jag svarade: Skottlands söner, jag ”är William Wallace”. En man i armén sa: ”William Wallace är två meter lång”. Då sa jag: ”Ja jag har hört det han dödar män i hundratal och om han var här skulle han förinta engelsmännen med eldklot ur både ögon och arsle”. Armén skrattade. Jag säger: ”Jag är William Wallace och jag ser en hel armé av mina landsmän som kommit för att trotsa tyraniet. Ni har kommit som fria män och fria män är ni, vad skulle ni göra utan frihet? Tänker ni kriga? Nej nej nej! En i armén säger: Emot dem! Nej ni tänker fly och överleva! Jag sa: ”Ja, slås ni så kan ni dö. Om ni flyr ni överlever ni ett tag, och där ligger ni döende i era sängar om många år skulle ni då vilja ändra alla de dagarna för bara en chans bara en chans för att komma tillbaka hit och tala om för våra fiender att de kan ta våra liv men de kan aldrig ta vår frihet”! Jubel från armén. Jag och skottarna vann slaget vid Stirling. Och jag återvände till Edingburgh och dubbades till riddare och utsågs till Skottlands högste beskyddare och mina hänförare till utmärkelse av adie-de-camp.

Adelsmännen var inte eniga men jag beslutade att invadera England och plundra York eftersom det var den staden som var utgång för alla invasioner av Skottland. Jag lyckades plundra York medan Edward Lonshanks förberedde en armé som skulle gå iland utanför Edingburgh medan William Wallace väntade på honom i York.

Men vad Edward inte viste var att jag hade plundrat York förrän han fick ett bråskande meddelande från York med Yorks statshållares huvud i en korg. Denna man var också Edwards brorson.. Prinsessan som fattat tycke för mig skickade ett meddelande med Edwards planer. Han och hans armé gav sig genast av. Vid rådet tyckte alla att de måste förhandla men det tyckte inte jag och gav mig av till Falkirk där slaget ägde rum. Jag förlorade också och blev förrådd av alla som skulle hjälpa mig och min armé i slaget. Edward var där och det satte vrede i mig och mina män. Under slaget drog kung Edward sig tillbaka och det såg jag och följde efter honom men Edwards män såg mig och en av hans riddare skyddade Edward. Jag försökte döda beskyddaren och slet av hjälmen men såg att det var Robert Bruce. Och då insåg jag att mitt jobb varit förgäves.

Inne i skogen hade de överlevande slagit läger och Hamich far dog. Hamich och jag hade varit vänner sen den dag vi föddes. Tiden gick men det dröjde inte lång tid förrän jag samlade nya män och Robert Bruce skickade bud efter mig och då hade de sagt att Skottland skulle bli enat mot England. Men en av adelsmännen sa till engelsmännen att han var på väg till Edingburgh ensam. De gör upp ett bakhåll och grep mig och ställde mig inför engelsk lag och fann mig skyldig till att ha förrått kung Edward. Dom undrade om jag ville erkänna och då skulle jag få en snabb död nämligen halshuggning annars måste jag renas genom smärta. Jag svarade inte och blev utsatt rening tills jag blev halshuggen. Detta var min historia men jag ska berätta mer: år 1314 efter kristus anföll skottska patrioter underlägsna och utsvultna vid Bannuckburn. De slogs som krigare, de slogs som skottar och vann sin frihet