Talmud Immanuel

Läran om Immanuel

alias Jesus Kristus

Direktöversättning av en arameisk orginalskrift

som skrevs av Judas Isakriot, Immanuels lärjunge.

Den hittades 1963 i Immanuels gravhåla

Innehåll till Talmud Immanuel. Förord Kap 1. Immanuels släkttavla Immanuels födelse Kap 2. De vise männen från österlandet Kap 3. Johannes döpare Kap 4. Immaunel Arkanum Kap 5. Bergspredikan Kap 6. Allmosan Fastan Skatten Omsorgen Kap 7. Domsbegreppet Bönhörelsen Den andliga viljan Kap 8. En spetälsk botas Hövitsmannen i Kapernaum Immanuel i Petrus hus Om efterföljare allvar Två besatta botas Kap 9. Botandet av den giktbrutne Mattheus Fatsandet Jairus dotter Kvinnan med blodgång En blind och två stumma Den stora skörden Kap 10. Lärjungarnas kallelse Kap 11. Döparens fråga Vittnesbörd om Döparen Kap 12. Om äktenskap och samlag Kap 13. Immanuel och sabbaten Kap 14. Judas Iskariot förseelse Kap 15. Liknelsernas innebörd Ogräset bland den goda frukten Senapskornet Surdegen Skatten i åkern Fisknätet I Nasareth Kap 16. Herodes och Johannes Döparen Utspisningen av de femtusen Vandringen på sjön

Kap. 17. Människobud och Skapelselagar Kap 18. Farisérnas begäran om tecken Farisérnas surdeg Petrus tro Förutsägelse om lidande Kap 19. Barnasinnet Nästans villfarelse Kap 20. Äktenskap Skillsmäsaa Celibat Välsignelse av barn Kap 21. Två blinda Kap 22. Intåg i Jerusalem Tempelreningen Åter i Jerusalem Kap 23. Skattepenningen Återfödelsen Det viktigaste budet Kap 24. Mot de skriftlärde och Farisérna Kap 25. Profetian Kap 26. Tänkespråk om vishet Saulus´ irrlära Att döda sig själv Kap 27. Lärjungarnas upprördhet I Bethanien Den sista måltiden Kap 28. I Gethsemane Tillfångatagandet Immaunel inför det högsta rådet Kap 29. Petrus bestridande Juda Ihariots självmord Inför Pilatus Immanuels dom Kap 30. Gravläggningen Kap 31. Immaunels flykt ur graven Immanuels möte med sinalärjungar Kap 32. Immanuels avsked Kap 33. Kap 34. Skapelseläran Kap 35. Kulter runt Immanuel Kap 36. Människa och Skapelse Slutord och förklaringar Brev

Förord.

År 1963 fann en grekisk-katolsk präst denna skrift i form av rullar. Den var skriven på arameiska och återfanns inlagd under en stenplattai Immanuels verkliga grav, en klipphåla.

Upphovsmannen till rullarna var Judas Isakriot en känd läärjunge till Immanuel Jesus Kristus, men oriktigt utpekad som en förrädare.

Säkerligen kommer det ortodoxa prästerskapet försöka dementera denna skrift och vilja förstöra den på samma sätt som man gjort med många andra skrifter för att rädda sin hotade tro. I likhet med vad som tidigare hänt kommer utgivaren av också denna skrift att utsättas för påtryckningar eller förföljelse för att ”den sanna religionen” skall värnas.

Mörkermännen kommer att gå fram med största list och skicklighet för att få skriften ansedd som osann och lögnaktig så att den slutligen kan förstöras. Så har tidigare skett med liknande skrifter, men orginalen har arkiverats i Vatikanbiblioteket.

Men också religiösa fanatiker kommer att skrika högt mot denna skrift och med alla medel gå till storms mot dess utgivare så som det varit i alla tider. Läsaren kan ju bara erinra sig inkvisationstiden då miljoner människor bestialiskt slaktades av heliga ämbetet.

Föreliggande översättning bevisar entydigt att de religiösa irrlärorna är verklighetsfrämmande och att de utgör oförsvarbara och underhaltiga arbeten, som gjorts av människor som antingen oförståndiga andligt vilsekomna, fanatiska eller skrupelfria maktgiriga. Människor som i mer än 2000 år utan tvekan eller samvetsbetänkligheter ledde mänskligheten vilse och mordiskt och miljonfaldigt utgjöt människoblod.

Men inte nog med detta. Dess väsens efterföljare skapade genom årtusendena en enormt stor religiös makt, som i det närmaste kontrollerade världen. Under årtusenden som förflutit har religionerna –genom ett blodigt och betsialiskt mördande- kunnat arbeta sig upp och bilda jordens starkaste maktvälde inför vilket i sig brutala och diktatoriska regeringar måste ge vika.

Religion: Täckmantel för den väldigaste makt som hycklar kärlek men som inte tvekar att bokstavligen fara fram över lik.

Med den nytestamentliga irrläran i ryggen har religionsmakten sitt finger med i alla länders politik. Den generar sig inte heller att ingripa i människans allra intimaste familjeliv –ända ner i sängen- för att dra ner smutsen och rasera människans yttersta privata hemligheter.

Nu har äntligen den tid kommit då man kan få ett slut på denna hantering. Förutsättningen är att människor tar sitt förnuft till fånga –tänk om- och ägnar sig åt Immanuels oförfalskade lära. Säkert kommer då var o en som inlåtit sig på falksa läror att sträva emot och försöka hindra, men sanningen vinner alltid över lögn även om lögnen bestått i årtusenden. Härom säger skriften att sanningen kommer att framkalla en världsomfattande katastrof.

Att det blir en katastrof är förståeligt om man betänker att religionen har så stor makt. Med denna makt försöker de undertrycka sanningar som är riktade mot dem och de ryggar nog inte tillbaka för nya mord. Därför löper också utgivare av denna till tyska(svenska) översatta orginalskrift risk att på olika sätt angripas. Enbart under 1975 utsattes han för tre mordförsök.

Aktiva anhängare till Immanuels verkliga lära löper också risker. Den som fann och översatte orginalskritgerna var så utsatt för fara att han tidigt utträdde ur kyrkan och flydde. Han levde på okänd ort med den familj han sedermera skaffade sig. Han ville inte lämna ut sitt namn eller orginalskrifterna. Mot det tystnadslöfte att hans namn och vistelseort aldrig skulle avslöjas gav han denna till tyska översatta del till en god vän, men det var först efter 1974 denne fick hans tillstånd att sprida skriften.

År 1963 tog sagde präst flera gånger med sig sin vän in i Immanuels egentliga gravhålighet, som nu var fylld med sand och jord. Vid utgrävningar fann de då flera föremål som bekräftade innehållet i skriften. Tyvärr måste det sägas att skriften inte är komplett eftersom flera rullar var helt oläsliga eller söndriga. Vissa delar saknades helt. Inte destomindre avlägger dedet som bevarats ett skakande vittnesmål om hur det beträffande personen Immanuel och hans lära –under loppet av tvåtusen år- har skapats en falsk lära och en lögnvävnad utan motsycke. Detta för att en skrupelfri religiös makt skulle kunna byggas upp och sedan förslava människorna. Det är sällan som det lyckas en enskild människa att föra fram stoff och sanningar som klargör orsaks sammanhang eller åtminstone kan ge en glimt av den. Men inträffar detta trots allt, så träder genast krafter fram som inte bara vet att få sanningshalten att framstå som tvivelaktig utan som också tillgriper varje medel för att leda utsagorna in absurdum. Så snart de offentliggörs som kan förklara orsak-sammanhang och sanningar händer det ofta att tack vare själasörjares hjälp och medverkan just de skrifter och böcker blir indragna. Beslagtagna eller förstörda, de som skulle föra människan till sanninge och ett riktigt tänkande.

Eduard Meier

Immanuels Talmud

Av Judas Iskariot

1. Detta är boken och hemligheten om Immanuel, som betyder ”Gud är med oss”, som är son till Josef, som var son till Jacob, sentida ättling till David, som var avkomling till Abraham, vars släkt går tillbaka till Adam, det jordiska männsikosläktets fader, som var född av Semjasa, ledare för Himmelssönerna, som är vaktänglar hos Gud, den store härskaren över de fjärran hitresta.
2. Semjasa, Himmelssonen och vaktängeln hos Gud, den store härskaren över dem som fjärrna rest hit genom Universums vidder, födde med en jordisk kvinna Adam, det vita människosläktetes urfader.
3. Adam tog sig en jordisk kvinna och födde Seth.
4. Seth födde Enos
5. Enos födde Akibeel
6. Akibeel födde Aruseak
7. Aruseak födde Kenan
8. Kenan födde Mahalaleel
9. Mahalaleel födde Urikabahameel
10. Urikabahameel födde Jared
11. Jared födde Henoch
12. Henoch
13. födde Methusalah
14. Methusalah födde Lamech
15. Lamech födde Tamiel
16. Tamiel födde Danel
17. Danel födde Asael
18. Asael födde Samsaveel
19. Samsaveel födde Jomjael
20. Jomjael födde Turel
21. Turel födde Hamech
22. Hamech födde Noah
23. Noah födde Sem
24. Sem födde Arpachsad
25. Arpachad födde Ramuel
26. Ramuel födde Askeel
27. Askeel födde Armers
28. Armers födde Salah
29. Salah födde Eber
30. Eber födde Peleg
31. Pelegh födde Regu
32. Regu födde Serug
33. Serug födde Araseal
34. Araseal födde Nahor
35. Nahor födde Tara
36. Tara födde Abram
37. Abram födde Isaak
38. Isaak födde Jacob
39. Jacob födde Juda
40. Juda födde Anani
41. Anani födde Ertael
42. Artael födde Perez
43. Perez födde Hezron
44. Hezron födde Ram
45. Ram födde Aminadab
46. Aminadab födde Savebe
47. Savebe födde Nahesson
48. Nahesson födde Sahna
49. Sahna födde Boas
50. Boas födde Obed
51. Obed födde Jesse
52. Jesse födde David
53. David födde Salomo
54. Salomo födde Asa
55. Asa födde Gadaeel
56. Gadaeel födde Josaphat
57. Josaphat födde Jora
58. Jora födde Armeneel
59. Armeneel födde Usia
60. Usia födde Jothan
61. Jothan födde Gadreel
62. Gadreel födde Ahas
63. Ahas födde Itiskia
64. Itiskia födde Mamasse
65. Mamasse födde Amon
66. Amon födde Josia
67. Josia födde Jojachin
68. Jojachin födde Sealtheil
69. Sealtheil födde Jequn
70. Jequn födde Serubabel
71. Serubabel födde Abiud
72. Abiud födde Eliakim
73. Eliakim födde Asor
74. Asor födde Zadok
75. Zadok födde Achim
76. Achim födde Eliud
77. Eliud födde Eleasar
78. Eleasar födde Matthan
79. Matthan födde Jacob
80. Jacob födde Joseph
81. Joseph var Marias, Immanuels moders man, hon som blev havande genom en avlägsen ättling till Himmelssonen Rasiel, hemlighetens vaktängel.
82. När Joseph fick veta att Maria i hemlighet blivit havande genom en avkomma till Himmelssönerna av Rasiels släkt, se, då upptändes han av vrede och tänkte överge Maria innan han ännu trolovat sig med henne inför folket.
83. Men medan Joseph så tänkte, se, då uppenbarade sig en vaktängel, utsänd av himmelssonen Gabriel, genom vilken Amria blivit havande och han talade och sade:
84. Joseph, Maria är dig anförtrodd och du skall vara hennes make. Övergiv henne inte, ty hennes livsfrukt är bestämd till att bliva något stort. Trolova dig med henne offentligt, så att ni inför folket må vara man och hustru.
85. Och se, Marias havandeskap inträffade alltså 11000 år efter det att himmelsonen Semjasa hade fött Adam, på det att ordet skulle uppfyllas som Gud, härskaren över de långväga ifrån hitresta, hade uttalat genom profeten Jesaja, som sade:
86. Se en jungfru skall genom en himm elsson bliva havande ännu innan hoon inför folket blivit trolovad med en man.
87. Hennes livsfrukt skall man giva namnet Immanuel, vilket är uttytt ”Gud är med oss”. som symbol och till Guds ära genom vilkens kraft och försyn Jorden befruktades med intelligent mänskligt liv genom att jordiska kvinnor blev parade med himmelssonerna, de som kom långt utifrån Universum.
88. Se, Gud och hans följe kommo långt utifrån, ur alltets djup, där de befriat sig från en hård träldom och de skapade tillsammans med denna Jords kvinnor en ny ras och en ny hemvist.
89. De jordiska människorna bör ära Gud ty se alltså Han är den verklige skaparen av de vita, jordiska människosläktena och Honom bör ära tillkomma.
90. Jämte Honom finns ingenting av lika form för detta slag av människor som skapats av Honom. Därför bör denna människa inte invid sig ha andra orter än Jorden.
91. Jämte Gud finns ingenting av lika form som vore värdigt att tillbedjas. Över Honom och Hans himmelssöner råder endast all skapelsens makt: Skapelsens själv, som bör tillägnas högsta pris och ära.
92. Ty se, över Jorden härskar Gud, Herre över himmelssönerna och detta vita släktes människor.
93. Gud är den som stiftar lagar för detta människosläkte och hans önskan skall uppfyllas av både man och kvinna
94. Gud, Herren är storsint i sin kärlek, men också fruktansvärd i sin vrede om Hans lagar ringaktas.
95. Sålunda, är Marias havandeskap Guds lag, och du, Joseph, må vara hennes make som trolovad.

Immanuels födelse.

96. Men när Joseph så hörde, insåg han sim fromhet inför Guds lagar varför han tog Maria till sig och gjorde henne till sin trolovade inför folket.
97. Men vid tiden begav det sig att ett påbud utgick ifrån kejsar Augustus, att var och en skulle skattskriva sig.
98. Detta var den allra första skatteskrivningen av det slaget och det skedde vid den tid då Cyrenius var ståthållare i Syrien.
99. Och alla gick, var och en till sin stad för att låta skatteskriva sig.

100.Så begav sig också Joseph från staden Nazareth i Galliléen tillsammans med sin maka Maria till Davids stad i Judéen som var Bethlehem eftersom han var av Davids hus och släkt.

101.för att låta skattskriva sig jämte sin trolovade hustru Maria, som var havande genom himmelsonen Gabriel av Rasiens släkt.

102.Och medan de var där kom tiden då hon skulle föda.

103.Men då de inte fann härbärge, övernattade de i ett stall.

104.Och Maria födde sin förste son i halmen och lindade tyg om honom och lade honom i en krubba hos boskapen, ty det fanns inget övrigt rum för dem i härbärget.

Kapitel 2

De vise männen från österlandet

1. Då Immanuel var född i stallet i Betlehem i härbärgeti de judiska landet vid tiden för Herodes Antipas Tetrach av Galliléen och Peréen, se, då kom visemännen från österlandet och sade:
2. ”Var finns judas nyfödde vishetens konung”? Vi har sett ett starkt ljus på himmelen och hört en röst som sade:
3. Följ ljusets svanestrimma, ty judarnas vishetskonung är född, den som skall föra med sig stort vetande.
4. Därför har vi kommit för att tillbedja den nyfödde vishets konungen.
5. Han skall äga Guds vetande och vara en son till himmelsonen Gabriel.
6. Hans vetande skall vara utan gräns och hans makt skall råda över människornas sinnen för att de skall få kunskap och tjäna ”Skapelsen”.
7. Då Herodes Antipas hörde detta blev han förskräckt och hela Jerusalem med honom, ty de fruktade, att det nyfödda barnet skulle kunna utöva frukansvärd makt.
8. Herodes Antipas lät församla alla överstepräster och skriftlärda bland folket och hörde sig för hos dem var denne Immanuel skulle vara född.
9. Och de sade till honom: I Betlehem i det judiska landet, ty det står skrivet genom profeten Micha:
10. Och du Betlehem i det judiska landet, ingalunda är du den minsta bland Judas städer, ty från dig skall komma vishetens konung, som för med sig stort vetande till folket Israel för att de skall få kunskap och tjäna Skapelsen.
11. Då kallade Herodes Antipas i hemlighet de vise männen och tog noga reda på när det starka ljuset med det långa släpet hade synts på himmelen.
12. och visade dem mot Betlehem och sade: Bege er dit och forska ivrigt efter det lilla barnet och när ni finner det, så låt mig få veta det, så att också jag kan komma och tillbedja”.
13. När de nu hade hört Herodes Antipas, gav de sig iväg. Och se, ljuset med den långa svansen efter, som de hade sett i österlandet, löpte före dem med ett starkt vinande ljud tills det kom att stanna i Betlehem rakt över stallet.
14. Då det såg detta blev de mycket glada
15. och de gick in i stallet och fann det lilla barnet med dess moder Maria och Joseph. Och de föll ned och tillbad det och frambar sina gåvor, som var guld, rökelse och myrra.
16. Men åter ljöd rösten från ljuset högt ovan den sade dem att de inte skulle återvända till Herodes Antipas, ty han hyste onda planer mot barnet
17. Och de tog en annan väg tillbaka till sitt land.
18. Men då de tre vise männen hade gett sig av,se, då uppenbarade sig himmelsonen Gabriel för Joseph och sade:
19. ”Stå upp och tag barnet och dess moder Maria med dig och fly till Egyptiernas land och stanna där tills jag säger till. Herodes Antipas tänker nämligen söka efter barnet och döda det eftersom han fruktar att den nyfödde kan komma att utöva fruktansvärd makt.
20. Medan du uppehåller dig i Egypten skall jag sända mitt ombud till Herodes Antipas för att upplysa honom om sanningen”.
21. Och Joseph stod upp och tog det lilla barnet och dess moder med sig i natten och avvek under himmelsonen Gabriels ledning in i det sig nedsänkande ljuset, som flydde med dem till Egyptiernas land,
22. och de stannade där till Herodes Antipas ändrade sin inställning och kom över sin rädsla.
23. Då Herodes Antipas nu insåg att han inte behöve hysa någon rädsla för gossebarnet och att man hade talat sant och vist till honom, kände han sig inte längre hotad i sitt land och han lovade därför himmelsonen Gabriels utsände att han inte vidare skulle förfölja Maria och Joseph och Immanuel.
24. Men då Herodes Antipas och hans följe hade kommit på andra tankar,se, då infann sig åter himmelsonen Gabriel hos Joseph i Egyptiernas land och han sade:
25. ”Stå upp och tag det lilla barnet och dess moder Maria med dig och drag in i Israels land; de har nu ändrat sitt tänkesätt, alla de, som traktade efter barnets liv”.
26. Och Joseph stod upp, tog det lilla barnet och dess moder Maria och gick på nytt in i ljuset, som återkommit, och som förde dem till Israel.
27. Himmelsonen Gabriel förde dem tillbaka in i galileiskt land,
28. där slog de sig ner i den stad, som heter Nasareth på det att det skulle bli uppfyllt, som var sagt genom profeterna: Immanuel skall kallas Nazaréen”.

Kapitel 3

Johannes döparen

1. Vid den tiden kom Johannes Döparen och predikade på Jordans stränder vid öknens rand.
2. Johannes Döparen predikade dopet efter Guds gamla bud, varigenom vägen till vetande skulle beredas.
3. och att Guds bud skulle följas eftersom Han vore den ende härskaren över detta människosläkte.
4. men över Honom skulle stå Skapelsen, födelsen av världar, universa och livsväsenden
5. att den könlösa Skapelsen skulle vara alla jemligheters hemlighet, döden och livet, ljuset och mörkret, varandet och icke varandet
6. och att Gud, Herren, Härskaren över detta människosläkte och de fjärran hitresta, himmelsönerna, skulle frukta och ära Skapelsen
7. Och ut till Johannes Döparen gick hela den judiska landet och allt folk i Jerusalem och bekände sig till kunskapen om Guds bud, och lät sig döpas av honom i Jordan.
8. Men han, Johannes, bar en klädnad av kamelhår och en lädergördel runt höfterna, hans föda var gräshoppor och vildhonung.
9. När han döpte mycket av folket, kom också många fariséer och sadducéer till honom och de förödmjukade honom med illvilligt tal.
10. Men Johannes Döparen sade: ”Ni huggormars avföda, vem har då ingivit er att ni skulle undkomma den tillstundande vreden när era falska läror är genomskådade?
11. Se til att ni gör bättring som ger ordentlig frukt och lär ut sanningen.,
12. vikav från er olycksbringande falska lära, som ni utövar i högmod och av maktbegär och snikenhet.
13. Tro bara inte, att ni kan säga bland er själva: ”Vi har Abraham till fader”
14. Jag säger er: ”Gud förmår med sitt vetande och sin kraft uppväcka barn av Abraham ur dessa stenar, tu han känner Skapelsens hemlighet”.
15. Redan är yxan lagd mot trädets rötter. Därför blir varje träd, som inte bär frukt avhugget och kastat i elden.
16. Ni huggormars avföda, inom två gånger tusen år kommer ni och ert högmod och av maktbegär och penninghunger, att förintas och staffas för lögnen,
17. när människosläktet börjar veta och skilja agnarna från kornen
18. när man skrattar åt era falska läror och människosläktet finner sanningen,
19. när människosläktet bygger de sjungande ljusen och eldvagnarna, med vilka också människorna kan fara ut i världsrymden, så att Gud och hans följe himmelsönerna, gör det,
20. de, som undervisar oss om visheten och kunskapen hos Skapelsen
21. de, som rådde oss att hörsamma naturlagen och att leva efter den.
22. O ni avfällingar, ni huggormars avföda, vik från denna plats, ty ni är orena och fördömda i era falska läror.
23. Vik från denna plats, ty min vilja räcker bara till för att döpa er med avtten till bot och bättring: men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag duger inte till att ta ev honom skorna, denne kommer att döpa er med andens budskap och med sanningens eld.
24. Och hab har sin kastskyffel i handen, han skall sopa sin loge och samla vetet i sitt magasin, men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes,
25. ty lögnen motstår aldrig sanningen, som förintar den onda i sin eld”
26. Men som Johannes så talade, se, vid den tiden kom Immanuel från Galliléen till Jordan till Johannes, så att han kunde låta döpa sig av honom,
27. men Johannes förmanade honom och sade:” Väl skulle jag behöva bli döpt av dig, ty du är kunnigare än jag, och du kommer till mig?”
28. Men Immanuel svarade honom och sade:”Låt det nu ske, ty vi är skyldiga att uppfylla all rättfärdighet, eftersom vi båda är jordiska söner”.
29. Då tillät Johannes detta och döpte honom.
30. Och då Immanuel var döpt, steg han straxt ut Jordans vatten. Och se, då föll ett metalliskt ljus från himmelen och störtade över Jordan.
31. Och så föll de alla på ansiktet och begravde det i sanden, under det att en röst talade från det metalliska ljuset:
32. ”Detta är min älskades son, till vilken jag har ett gott behag. Han kommer att vara Konung över Sanningen, som skall lyfta detta människosläkte till kunskap”
33. Och se, efter dessa ord begav sig Immanuel in i det metalliska ljuset, som under eld och rök steg in i himmelen och gled bort över det livlösa havet, så att också sjungandet från det metalliska ljuset snart tystnade.
34. Därefter blev Immanuel ej mer synlig under fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Kapitel 4

Immanuels Arkanum

1. Och från den dagen vistades Immanuel inte längre bland detta människosläktets människobarn,
2. han avsattes av det metalliska ljuset mellan nord och väst, där vaktänglarna hade tagit emot linor, då de därmed kunde mäta platsen för de utvalda.
3. Immanuel blev upplyft ifrån Jorden, och ingen visste varthän han hade lyfts upp, och heller inte vad som hade vederfarit honom.
4. Så levde han fyrtio dagar och fyrtio nätter mellan vindarna nord och väst, då han mottog vetandets arkanum.
5. Han tillbragdte under tiden sina dagar hos Guds visa helgon och hos vaktänglarna, himmelsönerna,
6. som lärde honom vishet,
7. Guds herravälde över detta människosläkte och sina himmelsöner,
8. Allmakten hos Skapelsen av universa,
9. andens odödlighet genom återfödelsen.
10. Där såg han också de första fäderna, de Heliga från urålders tid, som då var människosläktets fäder, himmelsönerna.
11. Därifrån gick kan mot norr, bort från Jordens ände, där de matalliska ljusen och eldvagnarna störtade från himmelen eller de vinande for uppåt, svepta i rök och eld.
12. Och där såg han något stort och härligt under vid hela Jordens ände.
13. Här såg han himmelportarna öppna, av vilka det fanns tre olika.
14. Stora som ytan av livlösa havet vid Jordan strålade himmelsportarna i det ljusaste solsken,
15. vari strålade hela Israels land, levande och verkligt, människa och djur och allt som där fanns.
16. Så förblev i denna himmelsport inget hemlighet dold, ty solskenet trängde in i minsta vrå i varje hydda och uppenbarade det allra förtroligaste.
17. I den andra himmelsporten hölde sig mäktiga berg, vars toppar också nådde in i himmelen och försvann bland molnen.
18. Ned till långt därunder låg stora mängder djup snö, vid vars gränser ett annat människosläkte med brun hudfärg byggde sina hyddor.
19. Den tredje himmelsporten uppenbarade ett land av ofantliga mått, bergigt, genomdraget av floder, sjöar och hav, där åter ett annat människosläkte bodde.
20. Inte långt ifrån dessa tre himmelsportar var Guds palats uppbyggt, åt Honom, som är härskare över dessa människosläkten och över dem som färdats långt ifrån, himmelssönerna, vaktänglarna.
21. I sitt palats härskade Gud över de tre av Honom frambragta människosläktena och över sitt följe himmelssönerna.
22. Odödlig och uråldrig var han av jättelik växt liksom himmelssönerna.
23. I Guds palats uppenbarade sig för Immanuel två mycket stora män, vars like han aldrig sett på Jorden.
24. Deras ansikten lyste som solen, deras ögon liknande brinnande facklor, ur deras mun kom fram eld: deras klädnad liknade utbrett skum, och deras armar var som gyllene vingar.
25. De levde i en värld som var deras egen, eftersom denna värld hade dödat dem.
26. Dessa två sjustjärnemän var heliga lärare, tillsammans med två mera småväxta män som talade så att de var Baawimän.
27. De sade: ”Människor har kommit från himmelen till Jorden, och människor har höjts upp från Jorden till himmelen.
28. De från himmelen kommande människorna har stannat länge kvar på Jorden och frambragt de intelligenta människosläktena.
29. Se, de av himmelssönerna frambragta människobarnen var egendomligt olika de gamla jordemänniskorna.
30. De var inte som en jordemänniska utan liknade barnen till himmelens änglar och var annorlunda artade.
31. Deras kropp var vit som snö och rödsom rosen blom och hår och hjässhår var vitt som ull och deras ögon var vackra.
32. Människosläktena kommer nu också att behålla arvet av denna skönhet och föra det vidare,
33. men under loppet av århundraden och årtusenden kommer de att slå siig samman med andra människosläkten från Jorden och himmelen, så att de skapar nya människosläkten och speciella raser, såsom himmelssönernan gjorde med jordemänniskorna.
34. Immanuel, du är en vetande, som fötts ur våra led, av en himmelsson,
35. med ditt vetande kommer du att göra det omöjligt möjligt och utföra ting, som av människosläktena kommer att kallas under.
36. Du känner andens kraft men akta dig för att missbruka den.
37. Ditt visa vetande, som du nått genom oss, skall lända till människosläktets bästa, men vägen dit blir mycket svår, både för dem och för dig.
38. Du skall bli misstolkad och förnekad, ty människosläktena är ännu ovetande och hemfallna åt vidskepelse,
39. de tro, att Gud vore Skapelsen själv, och inte härskaren över himmelssönerna och dessa människosläkten.
40. Jordemänniskorna pådiktar honom Skapelsens Allmakt, och förhärligar honom som Skapelsen själv.
41. Men Gud är människa liksom alla himmelssöner och människosläkten, bara andligen oerhört mycket större än de.
42. Men Skapelsen står alltså omätbart mycket högre än Gud, Herren över himmelssöner och människosläkten, ty Skapelsen är den omätbara hemligheten.
43. Också dig, Immanuel, kommer de att skymfa som Gud och Hans enfödde Son, och även dig jämställer de med den hemlighetsfulla Skapelsen.
44. Men bekymra dig inte om dessa irrläror, ty det kommer att dröja årtusenden innan detta människosläktets barn kommer att kunna förstå sanningen.
45. Det kommer att flyta mycket människoblod för din skull, ditt såväl som otaliga släktleds.
46. Men trots detta må du uppfylla din mission som Vishetskonung, som himmlssonen Gabriels son.
47. I Guds namn blev den lagen stiftad, att du skulle födas för att du skall tjäna som profet och banbrytare för den visa kunskapen åt dessa människosläkten.
48. Uppfyll din mission orubbligt, mot allt oförnuft och mot alla falska läror och hos de skriftlärda och fariséerna och även mot det tvivlande folket.
49. Sålunda kommer det att förflyta århundraden och två årtusenden efter det att du fullgjort din mission, innan sanningen av ditt vetande, som du delgivit folket, skall inse och spridas av några människobarn.
50. Inte förrän vid tiden för de himmelsstormande maskinerna s kommer sanningen att bryta igenom och därmed försvagas långsamt den falska läran att du skulle vara Guds son eller Skapelsen.
51. Men detta skall också vara den tid, då vi himmelssöner börjar visa oss på nytt för människosläktena eftersom de blivit vetande och med sin vunna makt hotar himlarnas system.
52. Så talade de, himmelssönerna mellan nord och väst innan de förde Immanuel i det metalliska ljuset tillbaka till Israel, till Galliléens land.
53. Då nu Immanuel hörde, att Johannes Döparen hade kastats i fängelse, lämnade han staden Nazareth, kom till och bosatte sig i Kapernaum, som ligger vid sjön i Sebulons och Naphtilis land.
54. Från den tiden började Immanuel predika och sade:” Gör bättring och vänd er till sanningen och vetandet, ty endast de ger livet”.
55. När nu Immanuel vandrade vid Gallileiska sjön, såg han två bröder, Siman com kallas Petrus och Andreas, hans bror, som kastade ut sina nät i sjön, ty de var fiskare.
56. Och han talade till dem och sade: ”Följ mig, jag vill lära er kunskapen och göra er till människofiskare”.
57. Genast lämnade de sin nät och följde honom.
58. Och när han gik vidare därifrån såg han två andra bröder, Jacobus, Zebedeus son, och Johannes, hans bror, som var i båten med sin far Zebedeus och lagade sina nät.
59. Genast lämnade de båten och sin far och följde honom.
60. Och Immanuel gick omkring i hela det galileiska landet och undervisade i deras synagogor och predikade andens kunskap och botade all sjukdom och alla lyten bland folket.
61. Och nyjeten om honom genljöd över hela Syriens land. Och de förde till honom sjuka, som var behäftade med mångehanda lidanden och plågor, de besatta, de månadsrasande och giktbrutna, och han gjorde dem friska.
62. Och honom följde mycket folk från Galliléen, från de tio städerna, från Jerusalem, från det judiska landet och från andra sidan Jordan-

Kapitel 5

Bergspredikan

1. Men då Immanuel såg folket, som följde efter honom, gick han upp på ett berg och satte sig, och hans lärjungar trädde fram till honom.
2. Och han undervisade dem och sade:
3. ”Saliga är de, som är andligen rika och som inser sanningen, ty livet är deras.
4. Saliga är de, som sörjer, ty därigenom lär de känna sanningen, och de skall bliva tröstade.
5. Saliga är de saktmodiga, ty de kommer att besitta vetande.
6. Saliga är de, som hungrar och törstar efter sanningen och vetandet, ty de skall bliva mättade.
7. Saliga är de, som efterlever naturlagarna, ty de lever efter skapelsens plan.
8. Saliga är de, som har rent samvete, ty de behöver inte frukta.
9. Saliga är de, som tror på Skapelsen, ty de lyder inte blint en falsk lära.
10. Saliga är de rättfärdiga, ty dem lyder naturen.
11. Saliga är ni, när människorna för min skull och för vår läras skull smädar och förföljer er och lögnaktigt talar ont om er.
12. Var glada och tröstade, livet och det återkommande livet skall väl belöna er, ty på samma sätt har man förföljt profeterna, som var före er.
13. Ni som är Jordens salt. Om nu saltet blir kraftlöst, varmed skall man då salta?
14. Ni är väldens ljus. Staden som ligger på ett berg, kan inte döljas.
15. Man tänder inte heller ett ljus och ställer under en skäppa utan på en ljusstake, så lyser det för alla i huset.
16. Så skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och inser sanningen i ert vetande.
17. Ni skall inte tro, att jag kommit för att upphäva lagen om profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda och för att påvisa vetskapen.
18. Ty sannerligen säger jag er. Innan himmel och Jord förgår, skall intet förgå, varken den minsta bokstav eller prick i Skapelsens lag eller naturens lagar, förrän allt skall ske.
19. Den som upplöser det minsta av lag eller bud och lär folket irrläror, han skall kallas den minste, men den som sanningsenligt utsprider läran, han skall kallas stor och få mottaga Andens tack.
20. Ty säger jag er. Om er rättfärdighet inte skulle vara bättre än de skriftlärdes och fariséernas, då finge ni inte mottaga Andens och Livets tack.
21. Ni har hört, att det är sagt till de gamla. Du skall inte döda, men den som dödar, han skall vara skyldig inför domstol.
22. Men jag säger er. Öva rättfärdighet efter Skapelsen naturlag, så finner ni domen i logiken.
23. Skyldiga är alla, som inte handlar i nödvärn eller efter givet lagutlåtande, om de dödar eller talar och handlar illsinnat.
24. Endast om en dom förljer Skapelsens naturlagar upphöjs den till logik.
25. Ge inte efter för era vedersakare, om ni har rätten på er sida och domaren sannolikt måste belsuta tiller förmån.
26. Sannerligen säger jag er. Ni kommer inte att nå rättfärdighet förrän ni själva kan finna den och göra er förstådda hos er nästa.
27. Ni har hört det är sagt. Du skall icke begå äktenskapsbrott.
28. Men jag säger er. Den som samligger med en annan än sin egen make eller maka, hon eller han skall överlämnas till domstolen, ty det är ovärdigt människan, föraktligt och kränker naturens lagar.
29. Men om ditt högra eller vänstra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig, att du förstör en av dina lemmar och inte hela kroppen.
30. Om en tanke är dig till förförelse, så förinta den och driv den ur din hjärna. Det är bättre att förstöra en förförande tanke än att hela tankeverksamheten skall komma i uppror.
31. Det är också sagt. Den, som skiljer sig från sin gemål skall utfärda ett skiljebrev.
32. Men jag säger er. Den som skiljer sig från sin följeslagare, det må då vara på grund av otrohet, den bryter äktenskapet. Den, som vill gifta sig med en äktenskapsbrytare, begår också äktenskapsbrott.
33. Ni har vidare hört att det är sagt till de gamla. Du skall icke svära falskt, och du skall hålla den ed inför Gud.
34. Men jag säger er, att ni överhuvudtaget inte skall svära, varken vid himmelen, ty den är oändlig och omättlig,
35. ej heller Jorden, ty den är förgänglig, ej heller vi Jerusalem, ty det är en förgänglig stad, byggd av människohand.
36. Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du kan inte förändra färgen på ett enda hårstrå.
37. Svär heller inte heller vid minnet av en person eller ett föremål, ty de är förgängliga.
38. Ert tal skall vid varje tillfälle endast vara, Ja, ja eller Nej, nej. Vad därutöver är strider mot lagarna.
39. Ni har hört att det är sagt. Öga för öga, tand för tand.
40. Men jag säger er. Öva rättfärdighet enligt Skapelsens naturlagar så finner ni domen inom logiken.
41. Ge kärlek där den är berättigad och straffa där naturlagarna fordrar det.
42. Ge åt den som ber dig i ärlighet och vänd dig ifrån den som vill lura dig.
43. Ni har hört att det är sagt. Du skall älska din nästa och hata din ovän.
44. Men jag säger er. Öva Kärlek och förståelse enligt Skapelsens naturlag, så finner ni det rätta handlandet och den rätt känslan i logiken.
45. Ge Kärlek, där den är berättigad, och förakta där naturlagen fordrar det.
46. Ni bör vara kloka och lära er kunskapen, ty ni skall bli fullkomliga i anden, såsom Skapelsen, som skapade er.
47. Ni skall under loppet av kommande liv skola er ande och låta den fullkommnas, så att ni blir ett med Skapelsen.

Kapitel 6

Allmosan Fastan Skatten Omsorgen

1. ”Ge akt på er fromhet, så att ni utövar den inför folket med rätta ord, så att man inte skymfar er som lögnare, ty då vinner ni ingen framgång hos dem.

2. Välj era ord med naturlig logik och åberopa naturens vetande och verkande.
3. Om du ger allmosor skall du inte låta stöta i basun för dig som hycklarna gör i synagogorna och i gränderna, på det att de skall bli prisade av människorna. Sannerligen säger jag er. De har därmed fått sin lön, ty allmosor är bara själviskhet.
4. Och när ni ber, skall ni inte vara som hycklarna, som gärna står och ber i synagogorna och i gathörnen, så att de ber endast för sin själviskhets skull och för att bli sedda av människorna.
5. Och när ni ber, skall ni åkalla Andens Allmakt och ni skall inte pladdra på, som de oförståndiga och egoistiska, ty de tror att de blir hörda om de använder många ord.
6. Människoanden behöver inte många ord, däremot vetskap om att den är mäktig.
7. Bed därför till Andens Allmakt i förvissning om att dess storhet och kraft är oändlig.
8. Lyckas ni inte med att be direkt till Andens Allmakt, så tag till hjälp en helgedom, genom vilken ni når Anden.
9. Men eferlikna aldrig de oförståndiga, hycklarna och de osjälviska, som tillber en helgedom i tron att Andens Allmakt bor där.
10. Var förvissade om, att även genom en helgedom är det alltid i er själva som Andens Allmakt bor.
11. Bed därför som kunniga, och därför skall ni be sålunda:
12. ”MIN ANDE, DU SOM ÄR ALLMAKTEN. DITT NAMN VARE HELIGT.
13. MÅ DITT RIKE TAGA GESTALT I MIG. DIN KRAFT MÅ UTVECKLA SIG I MIG, PÅ JORDEN OCH I HIMMELEN.
14. MITT DAGLIGA BRÖD GIV MIG IDAG,
15. SÅ JAG INSER MIN SKULD OCH FÖRSTÅR SANNINGEN.
16. OCH INLED MIG INTE I FRESTELSE OCH FÖRVIRRING, UTAN LÖS MIG FRÅN MIN VILLFARELSE. TY DITT ÄR RIKET INOM MIG, KRAFTEN OCH KUNSKAPEN I EVIGHET. AMEN”
17. Ty när ni ber till er Ande, så kommer han att ge er det ni ber om, ty om ni tror i förvissning, så får ni ta emot det.
18. Men om ni tror på irrläror, att Kraften och Anden inte bor i er själva, då kommer ni att vara utan övertygelse och leva i andligt armod.
19. Väl kommer ni också då och då att få ta emot det ni bett om till meningslösa helgedomar, avgudar och gudar med falsk tro, men då mottar ni endast genom en stark, falsk tro, utan kännedom om den verkliga sanningen och vetskapen, ty endast de mottar i ärlighet.
20. När ni fastar, skall ni inte se sura ut som hycklarna, ty de förställer sitt ansikte för att de skall synas inför människorna med sin fasta. Sannelrigen säger jag er. De har fått lön därmed, ty de fastar endast själviskt för sitt anseendes skull.
21. Men när du fastar, skall du smörja din hud och tvätta ditt ansikte,
22. så att du inte glänser infrö folket med din fasta, utan inför din egen Ande, som är i det fördolda.
23. Du fastar ju för din egen hälsas skull och för att stärka din Ande och vidga ditt vetande.
24. Ni skall heller inte samla er stora skatter på Jorden, där mal och rost förtär dem, som tjuvar gräver fram och stjäl.
25. Men samla åt er skatter i Anden, som varken mal eller rost förtär och som tjyvarna inte gräver efter och stjäl.
26. Ty där er skatt är, där är också ert hjärta, och den sanna skatten är visheten och kunskapen.
27. Ögat är din kropps lykta. Om ditt öga är rent, så kommer hela din kropp att vara ljus.
28. Men om ditt öga är ont, då blir hela din kropp mörk. Om nu ljuset inom dig är mörkt, hur djupt blir då inte mörkret.
29. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre. Ni kan inte tjäna er Ande och Mammon.
30. Därför säger jag er. Ha omsorg om er Andes kunskap och om vad ni skall äta och dricka, och sörj för er kropp, vad ni skall klä den med. Ty är inte Anden, livet och kroppen förmer än alla skatter i världen?
31. Mäniskans Ande, som törstar efter sanningen och vetande, kan inte uppehålla jordelivet utan sin kropp ty de alla är ett.
32. Sålunda bör människan sörja för ökande kunskap hos sin Ande, för respekt inför livets lagar, och för amt och dryck och klädnad för kroppen.
33. Se på fåglarna under himmelen. De sär inte, de skördar inte, de samlar inte i ladorna, och dock föder dem Skapelsen. Är då inte ni mycket förmer än de?
34. Se på fåglarna under himmelen. De förgör de skadliga insketerna och har sin fjäderskrud, de har däremot ingen Ande. De arbetar, eftersom deras plikt ålägger dem det, och de blir närda och klädda av Skapelsen. Är ni då inte mycket förmer än de?
35. Ni kan tänka självständigt tack vare er fria Ande, ni kan arbeta självständigt, och ni kan självständigt tillreda er mat och dryck och kläda er kropp.
36. Beskåda liljorna i kärret, hur de växer, de arbetar inte, ej heller spinner de, men sannerligen säger jag er. Också liljorna fyller sin uppgift, när de fröjdar ögat med sin skönhet.
37. Jag säger er, att inte ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem.
38. Då Skapelsen när och klär gräset på fältet, som dock står idag och imorgon kastas i ugnen, skulle ni då inte göra mycket mer för er själva?
39. Gräset fyller sin uppgift i det att det tjänar som foder och till uppvärmning, men är ni inte mycket förmer än gräset, oh, ni klentrogna?
40. Därför skall ni sörja för er Andes vishet och vetande, och för att ni inte skall lida brist på mat och dryck och kläder, ty sannerligen säger jag er. Om ni lider av hunger, törst och nakenhet, då förträngs visheten och vetandet av bekymmer.
41. Trakta först efter er Andes rike och dess vetande, och efter att vederkvicka er kropp med mat, dryck och kläder.
42. Sörj därför för nästa dag, ty morgondagen skall inte ensam sörja för er. Det är nog, att var dag har sin plåga, så att ni inte också måste lida i ert lekamliga väl.

Kapitel 7

Domsbegreppet

1. Döm inte falskt, på det att ni inte må bliva falskt dömda.
2. Ty med det slag av domstol som ni dömer blir ni själva dömda, och med det mått ni mäter, blir ni mätta.
3. Döm efter logiken i naturlagarna, som är av Skapelsen, ty endast de har sin sanning och sin riktighet.
4. Men varför ser du flisan i din broders öga och blir inte varse bjälke i ditt eget öga.
5. Eller, hur kan du säga till din bror. Seså, jag skall ta bort flisan ur ditt öga? Och se, en bjälke finns i ditt eget öga.
6. Du Hycklare, tag först ut bjäken ur ditt eget öga, se sedan till, hur du kan ta bort flisan ur din broders öga.
7. Lär först känna naturens och Skapelsens lagar, deras logik, innan du rättar och dömer och vill se felen hos din nästa.
8. Lär dig först inse dina egna fel enligt naturens och Skapelsens lag, så att du sedan kan avhjälpa felet hos din nästa.
9. Ni skall inte ge det heliga åt hundarna, och inte kasta era pärlor för svinen, på det att dessa inte kan trampa sönder det med sina fötter och vända sig mot er och slita er i stycken. Ty sannerligen säger jag er,
10. kasta inte ert andliga gods i smutsen och förslösa det inte på ovärdiga, ty de tackar er inte och de sliter itu er, ty deras förstånd är litet och deras Ande är svag.

Bönhörelsen

11. Bed, så blir ert givet, sök, så finner ni, knacka, så öppnas det för er.

12. Ty den som ber sin Ande, han mottager, och den som då söker genom sin Andes kraft, han finner, och den som i sin Ande knackar, för honom blir det öppnat.
13. Vem är bland er, som räcker sin son en sten, när han ber om bröd?
14. Eller när han ber om en fisk, och ni her honom en orm?
15. Om nu ni , som dock är onda, kan ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte r Ande ge er när ni ber honom därom.

Den andliga viljan

16. Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall också ni göra dem. Det är lagen om profeterna.
17. Gå in genom den trånga porten. Ty den porten är vid, och den vägen är bred, som leder till fördömelse, och de är många, som vandrar på den.
18. Och den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet och till vetandet, och endast få är de som finner den.
19. Tag er i akt för de falska profeter och skriftlärda, som kommer tiller i fårakläder men invärtes är glupande ulvar, och som predikar för er om ödmjukhet inför helgedomar, avgudar och gudar, och som predikade för er ödmjukhet inför idoler och falska läror.
20. Tag er i akt för dem, som förbjuder er visheten och vetandet, ty de talar till er endast för att få makt över er och slita till sig vad ni äger och har.
21. På deras frukt skall ni känna igen dem. Kan man väl skörda druvor ifrån törnen eller fikon ifrån tistlar?
22. Sålunda ger vart och ett gott träd god frukt, men ett murket träd ger dålig frukt.
23. Ett gott träd kan inte ge dålig frukt, och ett murket träd kan inte ge god frukt.
24. Därför. På deras frukt skall ni känna igen dem.
25. Därför, den som hör mitt tal och handlar därefter, han liknar en klok man, som byggde sitt hus på hälleberget.
26. Då nu ett slagregn kom och vatten, och vindarna blåste och slog mot huset, föll det dock inte, ty det var väl grundat på hälleberget.
27. Och den som hör detta tal och inte handlar därfeter, han liknar en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden.
28. Då nu slagregnet kom och vatten, och vindarna blåste och slog mot huset, då föll det och dess fall var stort.
29. Och det hände sig, då Immanuel hade avslutat detta tal, att folket förfärades över hans lära,
30. ty han lärde med fullmakt en ny lära och inte en som deras skriftlärde..

Kapitel 8

En spetälsk botas

1. Men då han gick ner från berget, följde honom många människor.
2. Och se, en spetälsk kom och föll ner framför honom och sade. ”Herre, om du så vill, kan du väl rena mig”
3. Och Immanuel sträckte ut sin hand, rörde vid honom och sade. ”Jag vill göra det, bli renad”
4. Och Immanuel sade till honom. ”Se till, att du inte säger detta till någon, utan gå bort och visa dig för prästen.
5. Du som blev botad genom Andens kraft och genom vetandets vishet”.

Hövitsmannen i Kapernaum

6. Men då Immanuel gick in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom och sade.
7. ”Herre, min tjänare ligger hemma och är giktbruten och har svåra plågor.
8. Herre, jag har hört din nya lära, och jag tror på din vishet som säger, att människans Ande kan utföra under genom att veta sanningen”.
9. Immanuel sade till honom´. ”Jag vill komma och göra honom frisk”.
10. Hövitsmannen svarade och sade. ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, utan säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk.
11. Ty också jag är en människa, som överheten underdånig, och jag har under mig krigssoldater, och när jag säger till den ene. Gå bort! Så går han bort, och till den andre. Kom hit! Så kommer han, och till min tjänare. Gör det! Så gör han det”.
12. Då Immanuel hörde detta, förundrades han sig och sade till dem, som följde honom. ”Sannerligen säger jag er. Sådan tro har jag inte funnit hos någon i Israel.
13. Men jag säger er. Många skall komma från öster och från väster och från norr, och de skall förstå min lära och inse dess vishet i kunskapen,
14. men israels barn kommer att stötas ut i mörkret där blir jämmer och tandagnisslan.
15. Israels falska läror kommer att föra med sig blodsutgjutelse under årtusenden framåt, ty Israels egoism och självgodhet skall åsamka död och fördärv över hela landet, och över hela världen.
16. tag avstånd från överhetens och de skriftlärdas irrläror, ty de får släktleder av människor att gå under.
17. Israel tror sig vara det utvalda människosläktet, men ingalunda, ty de sviker sin tro och tvivlar mer än hedningarna, som är utan lagarnas hemlighet”.
18. Och Immanuel sade till hövitsmannen. ”Gå, dig skall ske så, som du har trott.” Och hans tjänare blev frisk i samma ögonblick.

Immanuel i Petrus hus

19. Och då Immanuel kom in i Petrus hus och såg, att dennes svärmor låg sjuk i feber.
20. Då tog han hennes hand, och febern lämnade henne. Och hon stod upp och tjänade honom.
21. Men på aftonen förde de många besatta till honom, och han drev ut andarna med sitt ord och gjorde alla friska,
22. på det att det skulle bli uppfyllt, som det är sagt genom profeten Jesaja, som säger ”Han har gett oss vetandets nya lära och tagit på sig vår svaghet, och vår sjukdomar har han botat.

Om efterföljandets allvar

23. Och då Immanuel såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle fara över till andra stranden.
24. Och det trädde fram till honom en skriftlärd, som sade till honom. ”Mästare, jag vill följa dig vart du än går”.
25. Immanuel sade till honom. ”Rävarna har kulor, och fåglarna under himmelen har nästen, men jag har inget fäste, där jag kan vila mitt huvud.
26. Jag har uppgiften att predika vishet och vetande, därför drar jag rastlöst genom landet.
27. Och en annan, av han lärjungar sade till honom. ”Herre låt mig gå bort och begrava min avlidne far”.
28. Men Immanuel sade till honom. ”Följ efter mig och låt de döda begrava sina döda”.

Två besatta botas

29. Och han kom till den andra stranden, till gadarenernas område. Där löpte två besatta mot honom, som kom från gravhålorna och var mycket farliga, så att ingen kunde gå på gatorna där.
30. Och se, de skriade och sade. ”Vad vill du oss, du som till Gabriel, himmelssonen. Har du kommit för att plåga oss innan tid är?”
31. Men då bad honom de onda andarna hos de besatta. ”Herre, vill du driva ut oss, så låt oss fara in i svinhjorden som går på vall inte långt härifrån”
32. Och han sade. ”Så far dit.” Då for de ut och in i svinen. Och se, hela hjorden störtade ner till vattnet och drunknade.
33. Och svinaherdarna flydde och gick in i staden och sade allt och hur det hade gått med de besatta.
34. Och se, då gick hela staden ut för att möta Immanuel. Och då de såg honom, bad de till honom, att han skulle ge sig av från deras område.

Kapitel 9

Botandet av den giktbrutne

1. Då steg han i båten och åter hitöver och kom in i sin stad.
2. Och se, då förde de till honom en giktbruten, som låg på en bädd. Då Immanuel såg deras tro, talade han till den giktbrutne och sade, ”Var tröstad, ty din tro på min Andes kraft och din tro på min vishetslära, som är naturen och Skapelsens lära, har hjälpt dig”
3. Och se, några bland de skriftlärde uppviglade folket och sade, ”Denne man hädar Gud och våra heliga läror”.
4. Men då Immanuel uppfattade deras tankar, sade han. ”Varför tänker ni så fel och mot ert bättre vetande?.
5. och vilket är lättare att säga: Din tro har hjälpt dig, eller att säga: Stig upp och gå?
6. Men på det att ni må veta, att jag är en människa som ni, men att jag vet att nyttja min Andes kraft genom min kunskap, så befaller jag den giktbrutne: Stå upp, lyft din säng och gå hem.”
7. Och han stod upp, tog sin säng och gick hem.
8. När folket såg detta, ängslades de och prisade Immanuels nya, underbara lära, som kunde ge en sådan makt.

Mattheus

9. Och när Immanuel gick därifrån, såg han en människa som hetta Mattheus sitta vid tullen, och han sade till honom. ”Följ efter mig”. Och han stod upp och följde efter honom.
10. Och det hände sig, när han satt vid bordet hemma, se, då kom många tullare och okunniga och sanningssökare och satt vid bordet med Immanuel och hans lärjungar.
11. När fariséerna såg detta, sade de till hans lärjungar. ”Varför äter er mästare med tullarna och de okunniga”
12. När Immanuel hörde detta, sade han. ”De friska behöver inte läkaren, utan de sjuka, och de kunniga behöver inte läran, utan de okunniga, och de icke vilseförda behöver inte undervisning, utan de vilseförda.
13. Men gå ut och genomskåda falskheten i era irrläror, så att ni med dessa inte vilseför människor, som törstar efter sanningen.

Fastandet

14. Då kom Johannes lärjungar till honom och sade. ”Herre, varför fastar vi och fariséerna, och inte du och dina lärljungar?”
15. Men Immanuel sade till dem. ”Hur kan de okunniga fasta och bära lidande, så länge de undervisas i vetandet?
16. Och hur kan läraren fasta, när han måsta lära ut vetandet till de okunniga?
17. Sannerligen säger jag er. Era läror är falska, om ni fastar efter er kults lagar. Fatsan tjänar endast kroppens hälsa och Andens utveckling.
18. Ingen lagar en gammal klädnad med en lapp av nytt tyg, ty lappen sliter mer bort klädnaden, och hålet blir större.
19. Man fyller heller inte ungt vin i gamla läglar, eljest sprängs läglarna och vinet blir utspillt, och läglarna förstörs. Utan man fyller ungt vin i nya läglar, så att de båda bevaras”.

Jairus dotter – Kvinnan med blodgång

20. Medan han talade så till dem, se, då kom en av föreståndarna för församlingen och föll ner framför honom och sade. ” Min dotter har just dött, men kom och lägg din hand på, så kommer hon att leva”.
21. Och Immanuel stod upp och följde honom med sina lärjungar.
22. Och se, den kvinna, som hade haft blodgång under tolv år, gick till honom bakifrån och vidrörde fållen på hans klädnad.
23. Ty hon sade för sig själv. ”Kunde jag bara röra vid hans klädnad, så skulle jag blir frisk”.
24. Då vände sig Immanuel om och såg henne och sade.”Var tröstad, din tro har hjälpt dig”. Och från den stunden var kvinnan frisk.
25. Och när han kom in i föreståndarens hus och såg blåsarna och de oroliga människorna, och sade han.
26. ”Gå härifrån, ty flickan är inte död, utan hon sover,” Och de hånskrattade åt honom.
27. Men då folket hade drivits ut, gick han in och tog henne vid handen och sade. ”Jag befaller dig, stå upp och gå”.
28. Då stod flickan upp och gick. Och ryktet därom genljöd över hela detta land.

En blind och två stumma

29. Och när Immanuel gick vidare därifrån, förljde en blid efter honom och ropade. ”Ack, Herre, du son av vishet och vetande, du som kan utnyttja din Andes kraft, förbarma dig över mig”.
30. Och när han kom hem, trädde den blinde fram till honom. Och Immanuel sade till honom. ”Tror du, att jag kan göra sådant?. Då sade han till honom. ”Ja Herre”.
31. Då rörde han vid hans ögon och sade. ”Ske dig efter din tro”.
32. Och hans ögon blev öppnade och han såg.
33. Då hotade Immanuel honom och sade. ”Se till att ingen får veta vad som hänt dig”.
34. Men mannen gick ut och spred ryktet om honom i hela landet.
35. Då denne hade gått ut, se, då förde man till honom två människor, som var stumma och besatta.
36. Och då de onda andarna var utdrivna, talade de stumma. Och folket förundrade sig och sade. ”Sådant har ännu aldrig blivit sett i Israel, så mäktig denna nya lära om Andens kraft är, som kan göra sådana under”.
37. Men fariséerna sade. ”Han driver ut de onda andarna genom deras furste, och han hädar Gud vår Herre”.
38. Men sinsemellan sade de. ”Vem är denne Immanuel, ty han besitter större vishet och kunskap än vi. Hans läror är mäktigare och sannare än våra, så han bringar fara för oss. Vi måste försöka gripa honom, så att han ljuter döden”.

Den stora skörden

39. Och Immanuel gick omkring i alla städer och byar, undervisade i deras synagogos och predikade Skepelsens och naturlagarnas hemlighet och hur Anden uppnår allmakten.
40. Han predikade det andliga riket i människan och botade alla sjukdom och alla lyten.
41. Och när han såg folket, ömkade han sig över det ty de försmäktade och var utsprida som en hjord av får, som inte hade någon herde.
42. Då sade han till sina lärljungar. ”Skörden är stor, men få är arbetarna som skall bärga den.
43. Sök och bed i er Ande, på det att fler arbetare skall givas för skörden.”
44. Så hände det sig alltså, att det gavs arbetare för skörden och de samlade sog hos lärljungarna till Immanuel.

Kaptitel 10

Lärljungarnas kallelse

1. Och han kallade till sig sina tolv lärljungar och gav dem kunskapen om hur man behärskar orena andra, på det att de skulle kunna driva ut dem, och de botade all sjukdom och alla lyten.
2. Men dessa är de tolv lärljungarnas namn. ” Simon kallad Petrus, och Andreas, hans bror Jacobus, Zebedeus son, och Johannes, hans bror.
3. Philippus och Bartolomeus, Thomas och Mattheus, publikanen, Jacobus, Alpheus son, och Thadeus.
4. Simeon Kanaeus och Judas Iskariot, den ende förutom Immanuel som förstod Skriften”.
5. Dessa tolv sände Immanuel ut, förmanade dem och sade.”Gå inte på Israels gator, och drag inte ivägtill de skriftlärda och fariséerna, utan gå till samariternas städer och till hedningarna åt alla horisonter i hela världen.
6. Gå ut till hedningarna och de ovetande, när jag har lämnat er, ty de hör inte till huset Israel, som skall medföra död och blodsutgjutelse i världen.
7. Men gå ut och predika och säg.”Naturens lagar är Skapelsens lagar och människans Andes kraft förkroppsligar livet.
8. Gör sjuka friska, uppväck de döda, rena spetälska, driv ut onda nadra. För intet har ni fått det, för intet skall ni också ge det.
9. Ni skall inte hopa guld eller silver eller koppar i era gördlar,
10. inte heller bära med er stora väskor när ni reser bort, för att ta med mat, dryck och kläder.
11. Drag en dast åstad med det allra nödvändigaste, så ni kan äta och sova under vägen, och så at ni kan hålla er rena och byta klädsel.
12. Bär inte med er för mycket, ty ni belastar er bara och blir välkomna offer för stråtrövare.
13. Betänk vidare, varje arbete är värt sin lön, och för att ni predikar så flitigt och lär ut kunskapen skall er intet fattas.
14. Men när ni går in i en stad eller by, tag då reda på, om det finns någon där, som är värdig, och stanna hos denne, tills ni beger er därifrån.
15. Men när ni går in i ett hus, så hälsa det,
16. och om huset är värt det, kommer er frid över dem. Men är det inte värdigt, skall er frid återvända till er.
17. Och om någon inte tar emot er eller lyssnar till ert tal, gå då ut ur det huset eller den staden och skaka dammet av era fötter.
18. Sannerligen säger jag er. På sådana platser skall ni inte dröja, ty där är de tvivlande och onda, och de kommer inte att begripa talen om sanningen och vetandet.
19. Undvik dessa platser, ty där avviker de från naturen, och de dyrkar helgedomar, avgudar, gudar och idoler, men inte Skapelsen, så att de heller inte följer dess lagar.
20. Undvik dessa platser, ty där traktar de efter ert liv, eftersom de inte vill överge sina falska läror.
21. Undvik dessa ej troende, ty ni skall inte förlora ert liv för sanningens och vetandets skull. Ingen lag begär det av er, inte heller finns det en som godtar ett sådant lättsinne.
22. Sannerligen säger jag er. Många kommer likväl att dö och utgjuta sitt blod i sanden, eftersom mina läror längre fram kommer att göras om till falska läror, som jag aldrig predikat och som är sprungna ur de skriftlärdas och prästers hjärnor,
23. för att därigenom få människorna i sitt våld genom tron på deras falska läror, och för att på så sätt beröva dem vad de äger och har.
24. I hela världen kommer det att var gråt och tandagnisslan, när blodet flyter från all dem, som har gjort om min vishetslära och min vetandelära till en falsk lära, och när blodet flyter från alla dem, som i vantro och genom att de blivit förförda tror på denna irrlära och företräder den, som dock inte är min.
25. Många av dessa irrtroende kommer att låta sitt liv, liksom många av folket Israel, som aldrig skall komma till ro innan världens ände, eftersom det saknas tro och förnekar Andens och vetandets kraft.
26. Sannerligen säger jag er. Folket Israel var aldrig ett eget folk, och det har alltid levat av att mörda, röva och bränna. Genom list och mord har de tagit detta land i besittning med förkastliga och krigiska plundringståg, så att de också slaktade sina bästa vänner och vilda djur.
27. Fördömt vare Israels folk ända till världens slut, och aldrig skall det finna sin ro.
28. Se, jag sänder ut er bland hedningarna, som får mitt ibland ulvarna. Var därför kloka som ormar och utan falskhet som duvorna.
29. men akta er för människorna, ty de kommer att överlämna er till domstolarna och gissla er i sina synagogor.
30. Och man kommer för min läras skull att föra fram er inför furstar och konungar, till vittnesbörd för dessa och hedningarna.
31. Om ni inte kan fly, utan blir överlämnade, så bekymra er inte, ty er Andes kraft skall inte lämna er och ert vetande säger er vad ni skall tala.
32. Ty det är inte ni som då talar, utan kraften av er Ande med sitt vetande.
33. Och ni måste utstå hat för min läras skull. Men den som håller ut till slutet, den skall bli stor.
34. Men om de förföljer er i en stad, så fly in i en annan.
35. Utsätt er inite för alltför stor möda med Israels städer, ty sannerligen säger jag er. Med Israels folk blir ni inte färdiga innan världens slut,
36. ty lärljungen är inte förmer än mästaren, och inte dränger förmer än husbonden.
37. Det är nog för lärljungen, att han blir som sin mästare, och drängen som sin husbonde. Har de kallat husfadern för Beelzebueb, hur mycket mer skall de då inte kalla hans husfolk så.
38. Akta er därför för Israel, ty det som en varböld.
39. Frukta dem däremot inte, ty inget är dolt, som inte skall avslöjas, och inget är hemligt, som inte skall bli känt.
40. Vad jag säger er i mörkret, det skall ni tala i ljuset, och vad som viskas er i örat, det skall ni predika på taket.
41. Var inte rädda för förtal, men akta er för dem, som dödar kropp och liv.
42. Ni skall inte tro, att jag har kommit för att ge er frid på Jorden. Jag är inte kommen för att ge frid, utan för att ge det svärd som är vetskapen om kraften hos den Ande, som bor i människan.
43. Ty jag har kommit för att ge vishet och vetande och för att uppvigla människan mot sin far och dottern mot sin mor och sonhustrun mot sin svärmor, och tjänaren mot sin herre och borgaren mot sin överhet och den troende mot sin präst.
44. Och människans eget husfolk blir hennes fiender.
45. Sanningens väg är lång och kunskapens vishet kommer endast långsamt att tränga igenom. Mörka tider skall följa, århundraden och årtusenden, innan Andens Sanning kan tränga igenom hos folket.
46. De som inte har tro och vetande skall visa hat mot de vetande och förfölja dem och så ut fiendeskap, liksom också de skriftlärda och prästerna och överheten

Kapitel 11

Döparens fråga

1. Och det hände sig, då Immanuel hade avslutat sådant förmaningstal till sin lärljungar, att han därifrån gick vidare, för att undervisa och predika i deras städer.
2. Men då Johannes i fängelset hörde om Immanuels verksamhet, sände han sina lärljungar och lät säga honom.
3. ”Är du den, som skall komma, vishetskonungen, som profeterna talade om, eller skall vi vänta någon annan?”
4. Immanuel svarade och sade till dem. ”Gå iväg och tala om för Johannes avd ni hör och ser.
5. Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda uppstår och för dem som söker, förkunnas kunskapens sanning,
6. och salig är den, som inte tar anstöt av min lära”.

Vittnesbörd om Döparen

7. Då de gick sin väg, började Immanuel att tala till folket om Johannes. ”Vad har ni gått ut i öknen för att se? Ville ni se ett frö, som vinden blåser hit o dit?
8. Eller vad har ni gått ut för att se? Ville ni se en människa i vita kläder? Se, de som bär vita kläder finns i kungahusen, hos överheten och de rika och hos hycklarna, de skriftlärde och prästerna.
9. Eller varför gick ni ut? Ville ni se en profet? Ja jag säger er, han är mer än profet.
10. Han är den, om vilket det står skrivet. ”Se, jag sänder min budbärare framför dig, som skall bereda din väg före dig”.
11. Sannerligen säger jag er. ”Bland alla, som är födda av kvinnor, har ingen uppstått, som är större än Johannes Döparen.
12. Men alltifrån Johannes Döparens dagar tills nu lider Jorden av våld, och de som utövar våld, sliter undan den.
13. Ty alla profter och lagar har förutsagt fram till Johannes tid,
14. och om ni vill tro det, han är den Elia, den som skall komma i sitt vidare liv.
15. Den öron har, han höre!
16. Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barnen, som sitter vid torget och ropar till sina lekkamrater och säger.
17. ”Vi har spelat för er, och ni ville inte dansa, vi har klagat för er, och ni ville inte sörja”.
18. Johannes, Elia, har kommit, åt inte och drack inte, då säger de, han är besatt.
19. Men jag har kommit, äter och dricker, och då säger de. Se, hur denna människa är en frossare och vindrickare, tullares och de icke troendes gesäll. Och dock är visheten uppenbarad genom gjorda gärningar.

Andens och vetandets lovF

20. Vid den tiden tog Immanuel till ord och sade. ”Prisad vare himmelens och universums och Jordens Skapelse, som har fördolt vetandet och Andens kraft för de visa och kloka som sprider den falska läran, och bara uppenbarat det för de ärligt sökande.
21. Ja, det är alltså välvilligt av Skapelsen liksom av Gud och han himmelsöner att de på så sätt satt stopp för den makt, som kan missbrukas bland människosläktena.
22. Och nu har allt överlämnats till människorna, och ingen känner Skapelsens hemlighet, inte människan och inte heller Gud eller hans följeslagare.
23. Och allt har nu överlämnats till mig av Gud, vars vaktänglar lärde mig kunskap om naturen och dess lagar, och undervisade mig om de lagar som utgår från Skapelsen.
24. Kom därför till mig ni alla, som söker och som törstar efter vetandet och sanningen, jag skall vederkvicka er.
25. Tag på er oket att ni måste lära er den nya läran, ty den är insikt, så finner ni ro inom er för ert liv.
26. Ty andeutvecklingens ok är mjukt, och dess börda är lätt.

Kapitel 12

Om äktenskapet och samlag

1. Men det händer sig att Immanuel började tala om lagarna för äktenskapet och dithörande. Och han sade.
2. ”Det är givet lagen. Du skall inte bryta äktenskap.
3. Trots detta begår människan äktenskapsbrott och lever i otukt, så att hon bryter mot naturens lagar.
4. Mendet strå också skrivet. Var och en som begår äktenskapsbrott eller bedriver otukt skall bli straffad ty de felande är ovärdiga livet och dess lagar och alltså bör de fråntagas sitt kön.
5. Ligger ungmö och ungkarl med varandra, bör de också bestraffas, ty de felande är ovärdiga livet och dess lagar och alltså bör de fråntagas sin kvinnlighet och manlighet.
6. Men ligger två män med varandra bör de också straffas, ty de felbara är ovärdiga livet och dess lagar och de handlar kätterskt, varför de bör kastreras och utstötas och bannlysas inför folket.
7. Men om två kvinnor ligger med varandra, bör de inte bestraffas, ty de kränker inte livet och dess lagar eftersom de inte är befruktande utan födande.
8. Då säd blandar sig med säd blir livet skändat och dödat, men om befruktbar part blandar sig med befruktbar part, då varken det skändas eller dödas eller avlas.
9. Sannerligen säger jag er. Inget djur lever under himmelen, som skulle vara människan lik och som skulle kränka Skapelsens och naturens lagar. Men är ni då inte mycket förmer än djuren?
10. Det finns under himmelen inget djur, där hane parar sig med hane, eller likaså hona med hona, ty såväl hane som hona lyder naturens lagar.
11. Men den som bedriver otukt mot betalning eller lust, den bör mista sin manlighet eller kvinnlighet och bannlysas inför folket.
12. Men den som ha samlag med ett barn, den är ovärdig sitt liv och alla lagar och bör bli bestraffad med att mista sitt liv.
13. Men den som begår blodskam, den är ovärdig livet och dess lagar och bör bli bestraffad med att mista sitt liv.
14. Men den som har samlag med ett djur, den är ovärdig livet och dess lagar och bör mista sitt kön och utstötas och bannlysas inför folket.
15. Men den som är trolovad med en i skuld skild man eller kvinna, den bör mista sitt kön, ty de är ovärdiga livet och dess lagar och bör båda utstötas och bannlysas inför folket.
16. Men den som avlar ett barn och inte är trolovad med kvinnan, den är ovärdig sitt liv och dess lagar och bör bli bestraffad med att mista sitt liv.
17. Sannerligen, sannerligen säger jag er. Dessa lagar är givna av Skapelsen och av naturen och de bör bli åtföljda , ty annars leder människorna sig själva i fullaste utsträckning in i döden.
18. Femhundra millioner människor av alla folkslag kan denna jord nära och tåla. Men följs inte dessa lagar, då kommer här att vara tio gånger femhundra millioner människor inom tvåtusen år och dessa kan Jorden inte längre tåla.
19. Hungersnöd och katastrofer och stora, världsomfattande krig och pester kommer att behärska Jorden och människosläktena kommer att döda varandra och endast få skall överleva.
20. Sannerligen säger jag er. Det blir gråt och tandagnisslan när så mycket människoblod vattnar Jordens sand att nya livsformer därur uppstår, som slutgiltligt skall fylla människosläktet med fasa.
21. Men idag har allt gott blivit er tillåtet och ni har fått de lagar som ni bör leva efter.
22. Och ytterligare lagar bör ni följa så att ni har välmåga på Jorden och frid inom era familjer.
23. Sätt den lagen ur kraft, att kvinnan skall vara mannen underdånig, ty hon är en människa hon såväl som mannen med lika rättigheter och plikter.
24. Men om en man gifter sig med en kvinna, skall han betala till hennes pålitligaste förvaltare av hennes ägodelar ett pris som säkerhet, så att hon inte skall lida brist på det nödvändigaste.
25. Priset skall beräknas på så sätt, att för varje kvinnas levnadsår gäller hundra silverpenningar, så att hon blir mätt efter sitt vetande och kunnande och efter sin förmåga, om inte hälsan sviker henne.
26. Priset skall inte gälla som köpepenning utan som säkerhet för kvinnan, så att hon inte skall lida någon brist.
27. Trolovning mellan man och kvinna skall endast tillåtas om båda har klart förstånd och är mäktiga ett äktenskap enligt lagarna.
28. Ett äktenskapsavtal bör alltså slutas endast om priset för kvinnan betalats.
29. Följer efter tidigare uppgörelser ingen betalning, så gäller alltså lagen, att mannen måste förse kvinnan med allt nödvändigt.
30. Kvinnans ofruktbarhet är ingen skilsmässoorsak, ej heller skiljaktighet i uppfattning eller handling.
31. Som skilsmässoorsak må gälla endast äktenskapsbrott samt förstörelse eller hot mot egen familjemedlems förstånd, kropp eller liv.
32. En människa som sålunda döms skyldig bör mista sitt kön, ty hon är ovärdig livet och dess lagar och hon skall utstötas och bannlysas inför folket.
33. Om så allt sker och efterföljes, kommer rätt och fred att tränga in bland folkslag och livet skyddas.

Kapitel 13

Immanuel och sabbaten

1. Vid den tiden gick Immanuel under sabbaten genom ett sädesfält, och hans lärljungar var hungriga och de började rycka upp ax och äta.
2. Då fariséerna såg detta, sade de till honom. ”Se, dina lärljungar gör vad som inte är tillåtet under sabbaten”.
3. Men hans sade till dem. ”Har ni inte läst vad David gjorde när han och de med honom blev hungriga.
4. Hur han gick in i kyrkan och åt av skådebröden, som han inte fick äta och inte heller fick de äta som var med honom utan endast prästerna.
5. Eller har ni inte läst i lagen hur prästerna under sabbaten i templet bröt sabbaten och dock är utan skuld?
6. Sannerligen, jag säger er, ni ormars och huggormars avföda. Förr skall en sten bli till bröd innan arbete under sabbaten ej får utföras.
7. Ty budet att sabbaten må helgas är bara ett påbud utan logik från människor, således har människor utfärdat många påbud som strider mot Skapelsens lagar.
8. Falska profeter och skriftförvrängare är de skyldiga till dessa bud, som motsäger Skapelsens och naturens lagar.
9. Det är alltså ett människans påfund att sabbaten skulle vara helig och att ingen då finge utöva dagsverken. En lag utan logik, ty påbudet är en falsk lära uttänkt av människor.
10. Sannerligen, jag säger er. Ingen sabbat är helig och ingen lag påbjuder att inget dagsverke för bli utfört under sabbaten.
11. Sabbaten är alltså en dag som alla andra dagar då dagsverke får utföras.
12. Människan har sin egen vilja, således är hon också den som ensam bestämmer över sabbaten så som det redan står skrivet i de gamla skrifterna och lagarna, de, som inte var förfalskade av falska profeter och skriftförvrängare och fariséer”.
13. Och han gick därifrån vidare och in i deras synagoga, där han fortsatte att undervisa folket.
14. Och se, där var en människa, som hade en förtvinad hand. Och de frågade honom och sade. ”Är det rätt att hela även under sabatten?” för att de skulle få ytterligare något att anföra honom.
15. Men han sade till dem. ”Ni hycklare, om ni hade ögon, öron och förstånd, så skulle ni se, höra och förstå, men ni är blinda och utan förstånd, ty ni saknar förmåga att se, höra och förstå naturen, likaså saknar ni kunskap om Skapelsens lagar, ty eljest skulle ni nämligen kunna se, höra och förstå att Skapelsen inte helgar någon sabbat.
16. Således vrider Skapelsens stjärna på himmelen varje sabbat och styr solen, vinden och regnet och föder alla varelser på Jorden.
17. Vattnet strömmar i sina fåror och allt går sin gilla gång under en sabbat såväl som andra dagar, ty så har Skapelsen ordnat.
18. Men är människan inte mycket förmer än alla djur och växter? Så att hon är herre över alla om hon följer de sanna lagarna.
19. Ni ormars och huggormars avföda, ni skriftförvrängare som sprider falska läror av begär efter belöning och makt, vem bland er, om han har ett enda får och det faller i en grop under sabbaten, som då inte skulle gripa tag i det och hjälpa det upp?
20. Hur mycket förmer är då inte en människa än ett får och era förljugna och falska läror!”
21. Då sade han till mannen. ”Sträck ut din hand!” Och han sträckte ut den och den blev åter frisk liksom den andra.
22. Då gick fariseérna ut och höll råd om honom, hur skulle de kunna döda honom, eftersom ha sålunda avslöjade deras lögner och falska läror för folket.
23. Och när Immanuel fick veta detta gick han därifrån. Och många följde honom och han botade dem alla,
24. och han förbjöd dem strängt att sprida ryktet om honom, ty han fruktade att han skulle tagas tillfånga och lida martyrdöden.
25. Men viljan till sanning tvang honom att fortsätta att uppenbara sin lära och visheten för folket.

Kapitel 14

Judas Iskariots föseelse

1. Och det hände sig, att Immanuel och hans lärljungar begav sig till Betlehem, där han undervisade och lärde folket.
2. Men Judas Iskariot avvek från Immanuels lära och levde endast för sina lustar.
3. I hemlighet gjorde han insamlingar bland Immanuels åhörare och hopade guld, silver och koppar i sin pung, så han kunde leva ett liv i flärd.
4. Men det hände sig att Judas Ihariot, fariseén Simeons son, i smyg gjorde Immanuel uppmärksam på Judas Iskariots försyndelser då han hoppades bli belönad genom detta.
5. Immanuel tackade honom, men belönade honom inte med några som helst gåvor, varför Juda Ihariot kom att ruva på sin hämnd, ty han vas sniken efter guld och silver och ägodelar.
6. Men Judas Iskariot fördes av Immanuel ut i öknen där han i tre dgara och tre nätter undervisade honom i läran om rätt, så att lärljungen kände ånger och straxt efterlevde Immanuels läror.
7. När han återvände till staden fördelade han sålunda bland de fattiga allt vad han ägde och vad han samlat in och blev en trogen lärljunge till Immanuel.
8. Men vid samma tid hände det, att Judas Iskariot blev bestulen på sina skrifter, där han berättade om Immanuels läror, följaktligen berättade han detta för Immanuel.
9. Men denne sade. ” Sannerligen, sannerligen, jag säger dig Judas Iskariot, du kommer att få utstå mycket värre lidande än att förlora din skrift om mina läror och mitt liv.
10. I två årtusenden kommer du, oskyldig, att anklagas för att ha förrått mig, eftersom Simeon, fariséen, vill så,
11. men han son, Judas Ihariot, är den sant skyldige, han liksom sin fader Simeon Ihariot en farisée, som traktar efter mitt liv.,
12. men det är också han som stal skrifterna ifrån dig och gav dem till de skriftlärda och fariséerna för att de sedan skall kunna dra mig inför rätta och döda mig.
13. Sjuttio silverpenningar har han fått för din skrift och ytterligare trettio skall ha få, när han sålunda kan lämna ut mig till bödlarna.
14. Sannerligen säger jag dig, säkert kommer han också att lyckas med det, och i två gånger tusen år kommer du att få sona detta oskyldigt, så att du blir en martyr.
15. Men skriv ner min lära och om mitt liv än en gång, så skall den tid komma, när skriften blir kända, således om tvåtusen år.
16. Men till dess kommer mina läror att förfalskas och göras till en olycksbringande kult, som skall få mycket människoblod att utgjutas,
17. ty ännu är människorna inte reda att tro mina läror och förstå sanningen,
18. och först om tvåtusen år skall en enkel man komma, som skall inse att mina läror är sanna och han skall med stort mod utbreda dem.
19. han kommer att förbannas och kallas lögnare inom de kulter som uppstått och av dem som förfäktar de falska lärorna om mig.
20. Men du Judas Iskariot, kommer ända till dess att var oskyldigt beskylld för att ha förrått mig och alltså bli dömd, ty så vill översteprästernas falskhet och människornas oförstånd.
21. men bry dig inte om detta, ty läran om sanningen kräver uppoffringar och det måste göras.
22. Människorna är inte så stora i Anden och sitt vetande. Därför måste de dra på sig mycket skuld och många fel innan de därigenom kan lära och samla kunskap och vishet, så att de sedan kommer underfund med sanningen.
23. Men för att allt detta skall ske och kunskapen om sanningen skall ge rik skördi människorna, skall du skriva ner min lära och om mitt liv en andra gång så att det skall bli bevarat och bära sanningens frukter.
24. Förbli i fortsättningen hos mig, följ mig och fullgör troget din plikt som nedtecknare av mina läror, som också är läran om naturlagarna och därigenom även skapelsens urlagar.
25. Ingen vilja kommer någonsin att bli starkare än Skapelsens Vilja, som röjer sig i lagarna.
26. Skapelsens Lagar gäller för vad som varit och det som är, men också för i morgon, övermorgon och för all tid.
27. Således är lagar också bestämmande och de förutbestämmer framtidens händelser, som måste inträffa”.

Kapitel 15

Liknelsernas innebörd

1. Samma dag gick Immanuel ut och vandrade till sjön och slog sig ner där.
2. Och många människor samlades omkring honom. Därför gick han ner i en båt och satte sig där och allt folket stod på starnden.
3. Och han talade till dem i mångahanda liknelser och sade. ”Se, en såningsman gick ut för att så.
4. Och medan han sådde, föll somliga på vägen, där kom fåglarna och åt upp det.
5. En del föll på klippig grund, där det inte fick mycket jord.
6. När solen steg högt, vissnade det, och då det inte hade rötter, blev det förtorkat.
7. En del föll bland törnena, och törnena växte upp och förkvävde det.
8. En del föll på god jord och bar frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt och dels trettiofalt.
9. Den som har öron, han höre!”.
10. Och lärljungarna trädde fram till honom och sade. ”Varför talar du till dem i liknelser, så att de inte förstår dina läror?”
11. Han svarade och sade. ”Er är givet att förstå Andens hemligheter, men för dem är det inte givet,
12. ty de lyssnar väl på min ord, men de lever ändå efter sina skriftlärdas och fariséers falska läror.
13. Deras Ande är ovetande och tom och de måste alltså först lära sig att tänka.,
14. och vad vore bättre för att få dem att tänka, än att tala i liknelser.
15. Sannerligen säger jag er. ”Kunskapen om sanningen är endast värdefull och god om den nås genom eget tänkande, således om man löser de hemligheter som beskrivs i forma av liknelser.
16. Människan är ännu klentrogen och utan vetande och Skapelsens Lagar och Andens Kraft är hon heller inte medveten om.
17. Först måste människan lära sig urskilja sanningen och leva enligt Skapelsens Lagar,
18. så att hon blir vetande och mäktig i anden.
19. Ty den som då har, åt honom skall givas i överflöd, men den som ej har, från honom tages också det han har.
20. Därför talar jag till dem i liknelser, Ty med seende ögon ser de inte och med hörande öron hör de inte, och de förstår det heller inte.
21. Och dessa uppfyller Jesajas profetia, som säger. ”Med öronen skall de höra och de skall inte förstå det, och med seende ögon skall de se och de skall inte urskilja det.
22. Ty dessa människors hjärtan är förstockade och deras öron hör illa och deras ögon slumrar, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med förståndet och inte gör sig ett begrepp om sanningen och de lagar som givits av Skapelsen, så att de därigenom inte heller får hjälp eller når kunskap.
23. Ty Israels fol har svikit Skapelsens Lagar och är fördömt och skall aldrig finna ro.
24. Dess blod skall bli utgjutet, ty det försyndar sig oupphörligt mot Skapelsens Lagar.
25. De tror sig vara det utvalda folket, över all andra och av egen ras.
26. Dock, vilken svår villfarelse och förmätenhet, ty eftersom Israel aldrig varit ett folk och aldrig en ras så har det heller aldrig varit utvalt människosläkte.
27. Ohörsamhet mot alla Skapelsens Lagar är Israel en folkmassa med ett föga ärofullt förflutet, vilket kännetecknas av mord och brand.
28. Endast ett fåtal fäder bland denna mängd av trolösa har ett ärofyllt förflutet och en påvisbar stamtavla.
29. Men de hör inte till de ormars och huggormars avkomma, sim har förskrivit sig åt den falska judiska tron.
30. Den falska tro och de falska läror, som de har tagit över från Moses, och som de på nytt rövat från egyptierna.
31. Dessa fåtaliga fäder tror på sanningen och på vetandet och de erkänner endast Skapelsens Lagar.
32. Men de har blivit sällsynta i detta land, så att de kan räknas på en mans ena hand.
33. De är blott fåtaliga och ingens öga skulle kunna se dem, och ingens öra höra dem.
34. saknas text
35. Sannerligen, jag säger er. Många profeter och rättfärdiga har åstundat att se vad ni ser och de har inte sett det, och att höra vad ni hör, och de har inte hört det.
36. Så hör nu denna liknelse om såningsmannen.
37. Om någon hör Andens Sannings Ord och Lagarna och inte fattar, så kommer den falske och rycker upp det som där är sått i hans förstånd, det är vad som är sått på vägen.
38. Men för vad som är sått på det bergiga, vill det säga, den, som hör Ordet och strax upptar det med glädje,
39. men han är inte stabil inom sig, så detta kan inte växa sig fast, utan det blir väderkänsligt, när bekymmer och förföljelse drabbar honom för Sanningens skull förargas han.
40. Men för vad som är sått bland törnen, vill det säga, den, som hör Ordet, men där världslig omsorg och förgänglig materiell rikedom förkväver Sanningen och Kunskapen frambringar ej frukt.
41. Men för vad som är sått på den goda jorden, vill det säga dem, den, som upptar Ordet och söker och finner Sanningen, så att han kan leva efter Sanningens Lagar, han kan få frukt att växa och mogna, och han frambringar rik skörd, en ger hundrafalt, en annan sextiofalt, och ytterligare en annan trettiofaldigt.
42. Så lyder betydelsen av liknelsen, vars hemlighet måste avslöjas av människorna, så att de övar sig att tänka och vinna insikt.
43. Men vägen till att nå Vishet och finna Sanningen är lång, och svårt är att lyda Skapelsens Lagar, som dock är så uppenbara.”

Ogräset bland den goda frukten.

44. Men han förelade dem en annan liknelse, och sade. ”Det Andliga Riket är likt en människa, som sått säd på sin åker.
45. Men då han sov, kom hans ovän och sådde ogräs bland den goda sådden och gick sedan därifrån.
46. Då nu sådden växte och gav frukt, då fanns där också ogräset.
47. Då gick drängarna till såningsmannen och sade. ”Herre, har du inte sått god säd på din åker? Varifrån kommer då ogräset?”
48. Han sade till dem. ”Det har en ovän gjort.” Då sade drängarna. ”Vill du då att vi går dit och rensar bort det?”
49. Men han sade. ”Nej, på det att ni inte samtidigt rycker med den goda frukten upp, när ni rensar bort ogräset.”
50. Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och vid tiden för skörden skall jag säga till slåtterkarlarna. Samla först in ogräset och bind det i knippen, så att man kan förbränna det och strö askan över fältet, så att den bildar näring och ger god jordmån, men den goda frukten skall ni hämta in och lagra åt mig i min lada.
51. Ty se, Sade Immanuel, båda växer tillsammans, ogräset och den goda frukten.

Ogräset hindrar den goda frukten i växten, men senare blir ogräset till näring, som

52. göder jorden.
53. Om inte ogräset vore, som ger näring åt jorden, kunde inte den goda frukten växa, ty den behöver näringen”.

Senapskornet

54. En annan liknelse framlade han för folket och han sade. ”Det Andliga Riket är som ett senapskorn, som en människa tog och sådde på sin åker,
55. som är det minsta bland frön, men när det är uppväxt är det större än alla buskar och blir ett träd, så att fåglarna i himmelen kommer och bor i dess grenar”.

Surdegen

56. En annan liknelse sade han till folket. ”Det Andliga Riket är likt en surdeg, som en kvinna tog och blandade in tre skäpor mjöl i, tills den var helt genomsyrad.”
57. Allt sådant talade Immanuel till folket i liknelser och utan liknelser talade han inte till dem,
58. på det att det skulle uppfyllas, som är sagt genom profeten, som säger. ”Han skall öppna sin mun i liknelser, och uttala det som var förborgat ända från världens början. Så att folket därav måtte ta lärdom och finna Sanningen och inse och följa Lagarna.

Skatten i åkern och den dyrbara pärlan

59. Den somhar öron, han höre. Det Andliga Riket är likt en skatt som var dold i en åker, och som en människa fann och gömde, och i sin glädje över detta går han bort och säljer allt vad han har, och köper åkern.
60. Men ytterligare är det Andliga Riket likt en köpman, som söker efter goda pärlor, och han fann en värdefull pärla, gick bort och sålde allt vad han hade och köpte den.

Fisknätet

61. Återigen är det Andliga Riket såsom ett nät, som blev kastat i havet och tog fångst av allehanda slag.
62. Men när det var fullt, drog de upp det på stranden, satte sig ner och samlade ihop det goda i kärl, men det oanvändbara kastade de bort.
63. Så är det också med det Andliga Riket, som råder i människan, och vars Konung är människan själv.
64. Respektera därför liknelserna och lär er tyda dem, så ni lär er att tänka och inse och följa Skapelsens Lagar.
65. Har ni förstått detta? De sade: JA ”.
66. Då sade han. ”Därför är varje skriftlärd, som blivit det Andliga Vetandets och det Andliga Rikets lärljunge, lik en husfader, som ur sitt förråd hämtar fram nytt och gammalt”.

I Nasareth

67. Och det hände sig, att Immanuel hade avslutat dessa liknelser gick han därifrån,
68. och kom till sina fädernestad Nasareth och undervisade i synagogan, så att människorna blev förförade, och han sade. ”Varifrån har denne fått sådan visdom och förmåga att göra sådana gärningar?
69. Är han inte son till timmermannen Josef, vars hustru blev havande genom en vaktängels son? Hetar inte hans mor Maria? Är det inte Judas och joseph och Simeon och Jakobus hans bröder?
70. Och hans systrar, är de inte alla med oss? Varifrån får han då all denna vishet och makten att utföra sina gärningar?”
71. De blev förargade på honom, och hotade att dra honom inför rätta.
72. Men Immanuel sade. ”En profet är ingenstans mindre uppskattad än i sitt eget fädernesland och i sitt eget hus, och detta skall besannas i all framtid och sålänge människan är klentrogen och blint tror på de skriftlärde och skriftförvrängarnas falska läror.
73. Detta kommer också att upptäckas som sanning om två gånger tusen år, när människan har blivit vetande och tänkande, och när min verkliga lära på nytt kommer i dgane, i oförfalskat skick.
74. Den nye profeten i denna fjärran framtid kommer inte att ha sp stor kraft och makt över det onda och över sjukdomarna,
75. dock kommer hans vetande att vara mitt, och hans uppenbarande av mina verkliga läror skall skaka hela Jorden i dess fogar, ty vid hans tid skall världen vara översvämmad av mina, genom skriftförvrängarna, förfalskade läror och leva i en dödsbringande falskt kultur.
76. Det blir den tid, då krig från världsrymden börjar hota och många nya gudar försöker att bli herrar över Jorden.
77. Sannerligen, sannerligen säger jag er. Den nye profeten skall inte bara förföljas av ett falskt folk, i likhet med vad som ska hända mig, utan han skall förföljas av hela världen och av många irrläriga kulter, som för fram många falska profeter.
78. redan innan de två tusen åren är till ända, skall den nye profeten förkunna mina oförfalskade läror inom små grupper, liksom också jag i en liten grupp av lärljungar och förtrogna undervisar om Visheten och Vetandet och Andens och Skapelsens Lagar.
79. Hans väg kommer dock att vara mycket svår och full av hinder, ty han skall begynna sin mission i ett fredligt land i Norden, där emellertid också en sträng, förfalskad kult härskar, som är grundad på min, av skriftförvrängarnas förfalskade läror.
80. Detta förutsäger jag, och så kommer det att bli.
81. Och han gjorde därstädes iinga stora tecken på sin kraft, och förkunnade intet av sitt stora vetande, för deras klentrogenhets skull.

Kaptitel 16

Herodes och Johannes Döparen

1. Vid den tiden då Immanuel var kvar i Nasareth, trängde ryktet om honom fram till Herodes.
2. Och han sade till sitt tjänstefolk. ”Det är säkert Johannes Döparen, han har uppstått från de döda, därför verkar sådana krafter i honom.”
3. Ty Herodes hade gripit, bundit och fängslat Johannes för Herodias, hans bror Philippus hustrus skull och låtit halshugga honom.
4. Det hade hänt så, att Johannes hade klandrat honom och sagt. ”Det är inte bra att du har Herodias, ty du har begått äktenskapsbrott med henne, och ni måste alltså bestraffas enligt Lagen”.
5. Och han skulle gärna ha dödat döparen, men fruktade folket, ty de höll honom för att vara en stor profet.
6. Men då Herodes firade sin födelsedag dansade Heroidas dotter för dem, vilket behagade Herodes mycket.
7. Därför lovade han henne under lagvidrig ed, att ville ge vadhelst hon begärde av honom.
8. Och på ingivelse av sin mor sade hon. ”Ge mig Johannes Döparens huvud på ett silverfat”.
9. Men Heriodas dotter grät trots allt, ty hon var upptänd av kärlek till Johannes Döparen, eftersom hon trodde på hans läror.
10. Och kungen var glad åt att Heroidas hade övertalat sin dotter att begära Johannes Döparens huvud, ty därmed vilade på honom ingen skuld inför folket, eftersom han hade begått eden.
11. Men Heroidas doter visste inte, att Herodes och hennes mor redan före dansen var ense om att begära Döparens huvud genom henne.
12. Och så sändes Herodes åstad och lät halshugga Johannes i fängelset.
13. Och hans huvud blev buret fram på silverbriska och givet åt flickan,
14. och hon kysste pannan på det avhuggna huvudet, grät bitterligen och sade.
15. ”Jag visste inte att kärleken har en så bitter smak”.
16. Sedan bar hon Döparens huvud till sin mor.
17. Men sedan kom hans lärljungar och tog hans döda kropp och begravde den, sedan kom de även till Immanuel och berättade för honom vad som skett.
18. Och då Immanuel hörde det blev han rädd och for därifrån i en båt till en öde trakt. Och då folket hörde om detta, följde de honom till fots ut ur städerna.
19. Och Immanuel såg utifrån vattnet den stora skaran, och han ömkade sig över dem, så att ha gick iland och botade deras sjuka.

Utspisningen av de femtusen

20. Men på aftonen trädde hans lärljungar fram till honom och sade. ”Trakten är öde och natten faller över landet, låt människorna lämna dig, så att de kan köpa mat och dryck i byarna.”
21. Men Immanuel sade. ”Det är inte nödvändigt at de går sin väg, ge ni dem att äta och dricka.”
22. Men de sade. ”Här har vi inte mer än fem bröd och tre fiskar”.
23. Och han sade. ”Så ge dem till mig”:
24. Och han bjöd folket att slå sig ner och tog de fem bröden och de tre fiskarna, talade hemlighetsfulla ord och bröt bröden och fiskarna och gav dem till lärljungarna, och lärljungarna gav dem till folket.
25. Och de åt alla och blev mätta, och de sparade det som blivit över, tolv korgar fulla.
26. Men de som ätit var omkring femtusen människor.

Vandringen på sjön

27. Och strax begärde Immanuel av sina lärljungar, att de skulle gå i båten och före honom fara in till staden, medan han såg till att folket lämnade honom.
28. Och då han hade sänt iväg allt folket, steg han ensam upp på ett litet berg för att hämta sig och samla sina uttömda krafter på nytt. Och på aftonen var han därstädes ensam.
29. Och lärljungarnas båt var då mitt ute på sjön och led nöd genom vågorna, ty vinden var emot dem och stormen över dem.
30. Men i fjärde nattvakten kom Immanuel till dem, och han gick på sjöns vatten.
31. Och då lärljungarna såg honom gå på vattnet, blev de mycket förskräckta och sade. ”Han är en vålnad.” Och de skriade av rädsla.
32. Men straxt kom Immanuel närmare och talade till dem och sade. ”Var vid gott mod, det är jag, frukta inte”.
33. ”Mästare, är det du?”. Frågade dock Petrus.
34. Men Immanuels sade. ”Sannerligen, det är jag”.
35. Men Petrus svarade honom och sade. ”Mästare, om det är du, så låt mig komma till dig på vattnet”.
36. Och Immanule sade.” Kom hit till mig och frukta inte,
37. tro och vet, att vattnet bär dig, och det skall bära dig.
38. Tvivla inte på din tro och ditt vetande, så skall också vattnet vara fast mark för dig”:
39. Och Petrus gick ur båten och gick på vattnet och gick fram mot Immanuel.
40. Men då en kraftig åskknall sönderslet stormens tjut, blev han rädd och började sjunka, skrek och sade. ”Immanuel, hjälp mig!”.
41. Men Immanuel skyndade till honom och räckte straxt ut handen och grep tag i honom och sade. ”Åh, du klentrogne, varför blir du rädd och varför tvivlar du i din fruktan?
42. Ditt vetandes kraft ger dig förmågan, såsom du har sett.
43. Du litade på mina ord innan åskslaget kom, men då du blev rädd och tvivlade, och då övergav dig vetandets kraft och din förmåga försvann.
44. Tvivla aldrig på din Andes Kraft, som ju är en del av Skapelsen själv och därför inte känner några gränser för sin makt.
45. Se, det var en liten fågel som cirklade runt på en stor höjd och kvittrande gladde sig åt livet, då kom en vindstöt och fick den att vackla. Då tvivlade den plötsligt på sin flygförmåga och störtade ner och var död.
46. Tvivla därför aldrig på din Andes Kraft och tvivla aldrig på ditt vetande när logiken bevisar för dig Skapelsens Lag”.
47. Och de steg i båten och Immanuel bjöd stormen att lägga sig, och virvlarna avtog.
48. Men de som var i båten förundrade sig och sade. ”Du är sannerligen en Andens mästare och en som har kunskap om Skapelselagarna.
49. Din like har aldrig blivit född, och ingen profet hade denna makt”.
50. Men Immanuel svarde. ”Jag säger er, det finns större mästare av Andlig Kraft än jag, och det är de våra urfäder, som kom från världsrymden.,
51. och den störste bland dem är Gud, och han är de tre människosläktenas andlige Härskare,
52. men över honom står Skapelsen, var s lagar han troget följer och respekterar, således är inte ens han allsmäktig som endast Skapelsen själv kan vara.
53. Sålunda har det satt gränser också för honom, som låter sig kallas Gud och som står över kejsare och kungar, som det står skrivet.
54. Men människan är ovetande och omogen, i det att hon tror att Gud är Skapelsen, och hon trälar under en irrlära, sådan som skriftförvrängarna har förfalskat.
55. När människan alltså tror på Gud, så tror hon inte på Skapelsen, ty Gud är människa liksom vi.
56. Men skillnaden är, att Han i sin Ande är tusenfalt större än vi, och större än alla människor på jorden.
57. Men han är inte större än Skapelsen, som är oändlig och inte har någon form.
58. Sålunda är även Gud ett levande väsen från Urskapelsen, som varken har början eller slut”.
59. Och de for över och gick iland i Genesareth.
60. Och då folket på denna plats blev varse honom, sände de ut bud i hela landet och förde alla sjuka till honom,
61. och bad honom att dessa skulle få röra vid sömmarna på hans klädnad, så att de skulle bli friska.
62. Och så skedde det också, de som rörde vid sömmen på hans klädnad blev friska.

Kapitel 17

Människobud och Skapelselagar

1. Då kom fariséer och skriftlärda från Jerusalem till Immanuel och sade.
2. ”Varför ringaktar dina lärljungar de äldstes stadgar?”
3. han svarade dem och sade. ”Varför överträder ni då Skapelsens Lagar för era stadgars skull?
4. Moses har efter Skapelsens Lagar sagt. Du måste hedra din far och mor, den som med orätt vahedrar far och mor, måste döden dö.
5. Men som ni lär. Den som säger till sin far och mor. Jag offrar till kulten det du skulle fått av mig,
6. han behöver inte hedra sin far eller sin mor, och därmed har ni upphävt Skapelsens Lagar för era stadgars och maktbegärs skull.
7. Ni hycklare, alldeles rätt profeterade Jesaja om er, när han sade.
8. Folket Israel ärar Skapelsen med sina läppar, men ert hjärta och ert vetande är fjärran från Den,
9. och fåfängt tjänar de sin kult, eftersom de lär sig sådana förfalskade och förljugna läror, som inte är annat än människors påbud.
10. Och Immanuel ropade till sig folket och sade. Hör på, och fatta detta!
11. De skriftlärdas och fariséernas läror är falska och förljugna, ty de predikar för er människostadgar som inte är Skapelsens Lagar”.
12. Då trädde hans lärljungar fram till honom och sade. ”Vet du också, att de skriftlärda och fariséerna vredgades när de hörde dina ord?
13. De har gått för att vittna mot dig, och låta döda dig för dina lärors skull.”
14. Men han svarade och sade. ”Alla plantor som inte lever efter Skapelsens Lagar, förtorkar och blir skämda.
15. Låt dem vara, de är blinda ledare för blinda. Men om en blind leder en annan blind, faller båda i gropen.
16. Men vi skall emellertid gå åstad, så att förrädarna blir utan byte”.
17. Då svarade Petrus honom och sade. ”Förklara för oss ditt tal om den blinde”.
18. Men då tillrättavisade Immanuel sina lärljungar och sade. ”Är då också ni alltjämt oförståndiga och alltså ovetande och tvivlande i Anden?
19. Sedan lång tid är ni tillsammans med mig, men fortfarande brister det hos er förmågan att tänka och urskilja sanningen.
20. Sannerligen säger jag er. Ni själva kommer i framtiden att mycket bidraga till att mina läror blir förfalskade,
21. ty med ert vetande når ni föga utöver de andra människornas.
22. Märker ni då inte, att alla liknelser och allt vad jag säger har en andlig innebörd, och att det alltså handlar om människans andliga liv?
23. Åh, ni klentrogna, når ert förstånd ännu inte utöver folkets dumhet?
24. Akta er, så att ni inte ser mig i falskt ljus, och skyller mig en härkomst, som jag inte kan stamma ifrån”.

Kapitel 18

Fariséernas begäran om tecken

1. Men Immanuel gick därifrån och flydde till trakten av Sidon och Tyrus.
2. Och se, då kom sadducéerna och fariséerna till honom och begärde att han skulle låta dem se ett tecken på den andliga kraften.
3. Men han svarade och sade. ”På kvällen säger ni. Det blir en skön dag, ty himlen är röd.
4. Och om morgnarna säger ni. I dag blir det oväder, ty himlen är röd och mulen. Av himlens utseende kan ni bedöma, kan ni då inte ocksp tolka tidens tecken?
5. Detta onda och trolösa släkte söker ett tecken, men inget annat tecken skall ges än Jonas tecken, han som levande försvann i fiskens buk, och levande var kvar där, och som sedan levande kom i dagen igen”.
6. Och han lämnade dem och gick därifrån.

Fariséernas surdeg

7. Då de for över sjön och kom till den andra stranden, hade de glömt att ta med sig bröd.
8. Men Immanuel sade till dem. ”Se till att ni aktar er för fariséerna och sadducéernas surdeg”.
9. Då talade de sinsemellan och sade. ”Det är nog för att vi inte tagit med bröd och annat att äta”.
10. Men då Immanuel hörde det, blev han nedstämd och sade. ”Ni klentrogna, varför bekymrar er då att ni inte har bröd?
11. Förstår ni då ännu inte, och kan ni inte tänka er hur ni skall förstå mitt tal?
12. Är ni då så klentrogna och utan förstånd, så att ni inte kan inse innebörden?
13. Förstår ni ännu inte, kommer ni att för evärdeliga tider inte vilja förstå?
14. Kommer ni inte ihåg de fem bröden och de tre fiskarna bland de femtusen och de fem korgarna som ni tog vara på?
15. Varför förstår ni då inte, att jag inte talar med er om det bröd som ni dagligen äter? Men akta er för fariséernas och sadducéerna surdeg”.
16. Då äntligen förstod de, att han inte sagt, att de skulle akta sig för surdegen i brödet, utan för de skriftlärda fariséernas förfalskade och oriktiga läror.

Petrus tro

17. Immauel kom till trakten av Cesarea Philippi och frågade lärljungarna och sade. ”vem säger folket att jag är ?”
18. De sade. ”Några säger att du är Johannes Döparen, andra säger att du är Eila, åter andra att du är Jeremia eller en av profterna”.
19. Men hans sade till dem. ”Men vem säger ni då att jag är?”
20. Då svarade Simon Petrus och sade. ”Du är den av profetsiorna utlovade och en son till den levande Guden, till den Andlige Härskaren över de tre människosläktena”.
21. Då blev Immauel vred och svarade och sade till dem. ”Åh, du olycklige, min lära har inte klargjort det för dig, och ändå undervisade jag dig om sanningen.
22. Och jag säger dig också. Du är nog en trogen lärljunge, men ditt förstånd kan bara mätas med ett barns.
23. Du Petrus, och på din klippa kan jag inte bygga min lära, och du kommer att öppna enfaldets dörrar så att de människor, som betvingats av dina oriktiga utläggningar av min lära, går in där och lever efter en förfalskad lära.
24. Inte kan jag ge dig nyckeln till det Andliga Riket ty då skulle du med den öppna fel lås och orätta dörrar.
25. Inte är jag son till de tre människosläktenas Andlige Härskare och inte heller är jag Guds son.
26. Min mor är Maria, som blev havande med mig genom en vaktängel, en ättling till våra urfäder, och min jordiske fader är Josef, som endast företräder faderskapet över mig.”
27. Därefter förbjöd han sina lärljungar att berätta något för någon, och sprida Petrus falska lära.

Förutsägelsen om lidande

28. Från den tiden började Immanuel att göra klart för sina lärljungar hur han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och de skriftlärda och översteprästerna, eftersom han inte kunde underlåta att föra ut sin lära till dem.
29. Och Petrus tog honom avsides och for ut mot honom och sade. ”Det förbjude Gud och Skapelsen! Det får inte vederfaras dig att de skall taga dig tillfånga och tortera och döda dig.”
30. Men han vände sig mot Petrus och blev vred och sade. ”Vik hädan, Satan. Du är mig till förargelse och avslöjar ditt enfaldiga tänkande.
31. Simeon Petrus, återigen ställer du till förargelse och avslöjar ditt enfaldiga tänkande.
32. Sannerligen säger jag dig. För ditt oförstånds skull kommer världen att gjuta ut mycket blod, eftersom du sålunda skall förfalska min läror och på orätt sätt föra ut dessa bland folket.
33. Du kommer att bli skuld till många människors död, och också till uppkomsten av ett falskt namn på mig, och till den grova smädelsen att jag skulle vara Guds son och att Gud också är själva Skapelsen.
34. Men ännu åtnjuter du mitt tålamods nåd, så att du under en kort tid kan göra något åt ditt oförnuft genom att lära.”
35. Sedan sade Immanuel till sina lärljungar. ”Om någon vill följa mina läror, så måste han ta på sig bördan av sanningssökande och urskiljande och förstående.
36. Ty den som lever sitt liv i sanning och vetande, han sakll segra, men den som lever sitt liv i osanning och ovetande, hans skall förlora.
37. Vad hjälper det människan om hon skulle vinna hela världen men ta skada till sin Ande? Eller hur kan människan hjälpa sin Ande om hon inte är mäktig till tänkande?
38. Sannerligen säger jag er. Det finns somliga här, som inte kommer att få smaka Andens Kraft i detta liv, utan först i nästa liv.
39. Men människans Ande är så länge ovetande, tills den genom tänkande och forskning gjorts vetande.
40. Och människans Ande är således inte ett fullkomligt verk av människan, utan Den är henne en given del av Skapelsen, som måste göras vetande och fullkomlig,
41. så att hon går mot det att vara ett med skapelsen, då också Skapelsen lever i ständig tillväxt.
42. Tidlös är skapelsen, och lika tidlös är människans Ande.
43. Denna kunskaps lära är omfattande och inte lätt, men den är också vägen till Livet, som till arten är mångfaldigt.
44. Människans liv är anpassat för att fullkommna Anden, varför hon också lever sitt liv för att detta skall förverkligas.
45. Och om människan belastar sig med fel, så lär hon därav och samlar erfarenhet och kunskap, så att hon bildar sin Ande och kan handla genom dess kraft.
46. Utan fel är det alltså omöjligt att samla erfarenheter och vetanda och bilda sin Ande.
47. Sannerligen säger jag er. Felaktiga och falska är översteprästernas och fariséerna och de skriftlärdas läror, när de säger, att ett fel kommer att bestraffas av Gud eller Skapelsen, om felet tjänar till erfarenhet och vetande för Anden.
48. Liksom ett fel inte är straffbart pm det länder till Andens insikt och vetande, så finns det heller inte något fel som kan ärvas, och ingen bestraffning i denna eller andra världar.
49. En bestraffning av ett sådant fel skulle strida mot alla naturens lagar, och också mot alla Skapelsens Lagar.
50. Varken i detta live eller i ett återkommande liv följer alltså en bestraffning, om ett fel har gjorts, som var gott för Andens erfarenhet och vetande.
51. I och med att människan allt så lever efter kallelsen att fullkomna sin Ande, och hon således kommer fram till erfarenhet och kunskap genom att begå fel, då lever hon ett liv som är ämnat för henne.
52. Men människan lär inte av händelser och ej enligt sin Andes storhet, ty hon vägledes genom Skapelsen Lagar, och föres in i skeenden, som alltså måste inträffa, då så är bestämt.
53. Men också påverkar andra människors andliga krafter den enskilda människans liv, på gott och ont.
54. Men när människan nu börjar tänka och inse, då behöver hon en lära, därför sänder himmelsönerna hit profeter för att lära människosläktena de Sanna Lagarna från Skapelsen och Kunskapen om Livet.
55. Dock är folket fortfarande oförstående och hemfallet åt översteprästernas och skriftförvrängarnas falska lagar, varför den nya läran trots allt inte tas emot.
56. I oförstånd förbannar man Sanningen, som dock ej står att hindra. Man förbannar profeterna och stenar och dödar och korsfäster dem.
57. Men eftersom läran om Sanningen måste föras ut bland folket, måste också profeterna bära tunga bördor och utstå lidanden under folkets förbannelser.
58. Sålunda har många profeter blivit förföljda, och man traktar också efter mitt liv.
59. Förutsägelsen om det som skall hända enligt vad som är bestämt berättar, att det skall gå så långt beträffande mig, att jag som oskyldig skall förklaras var skyldig.
60. Det skall dock inte bli så att jag dödas, utan i tre dagar och tre nätter skall jag halvdöd gälla för att vara död, och bli lagd bland klipporna, så att Jonas tecken skall uppfyllas.
61. Min fjärran vänner från Indiens land, som är väl bevandrade i läkekonst, skall bli mina vårdare, och de skall hjälpa mig fly på den tredje dagen, och därmed är mitt uppdrag hos ert folk slutfört.
62. Så må ske, så att jag når fram till en bestämd erfarenhet, och mitt vetande ökas och en ny Kraft i Anden födes.”

Kapitel 19

Barnasinnet

1. Det hände sig att lä’rljungarna trädde fram till Immanuel och sade. ”Vem är då den störste i Anden?”
2. Immanuel ropade till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem,
3. och sade. ”Sannerligen säger jag er. Om ni inte omvänder er och blir såsom barnen, så blir ni aldrig stora i Anden.
4. Den som forskar och säker och samlar erfarenheter och törstar efter vetande som detta barn, han kommer att vara stor i Anden.
5. Och den som forskar och söker och finner som ett sådant barn, han skall i sig själv alltid vara den störste.
6. Men den som inte beaktar denna sanning utan blint följer falska läror, och varken söker eller finner för honom vore det bättre om en kvarnsten hängdes om hans hals och han dränktes i hávet där det är som djupast,
7. ty inte kan livet ge mening eller uppfylla sitt syfte utan forskning, sökande och finnande.
8. Det vore bättre, att de oförstående stöttes bort från livet, än att de hindrar dem, som är villiga att söka sanningen.
9. Men i nästa liv är de oförnuftiga säkert villiga att respektera Skapelsens Lagar.
10. Ve världen för förargelsens skull. Förargelse måste ju komma, men ve den människa genom vilken förargelsen kommer.
11. Men om din hand eller fot ger dig förargelse och går dig förlorad, så sörj för den skull inte. Det blir bättre för dig, att du förlorar en lem men blir stor i Anden, än om du skulle ha två händer och två fötter men förbli lite i Anden, eller rent av förgås.
12. Och om ett öga ger dig förargelse och du blir blind, så sörj för den skull inte. Det är bättre för dig, att du kan se Skapelsens Lagar med din Andes Kraft än att du har två ögon, och ändå är andligen blind.
13. Se till, att ni inte tillhör dem, som är kroppsligen friska, men som i Anden är sjuka och bristfälliga.
14. Utforska innebörden och sanningen i min lära, och eftersom jag är människa liksom ni, måste även jag utforska och lära
15. Men jag, som är människa liksom ni, har samlat mitt vetande, och på samma sätt har ni förmågan att lära och forska och erfara och veta, och därigenom följer ni Skapelsens Lagar.”

Nästans villfarelse

16. ”Men om din nästa har slagit in på fel väg och tror på en falsk lära, så gå iväg och framhåll det för honom, mellan dig och honom allena. Lyssnar han, så har du vunnit din nästa.
17. Om han inte lyssnar utan slavar vidare i sitt oförstånd, så gå då ifrån honom, ty han är inte värd din lära, om du gjort ditt bästa.
18. Det är bättre att lämna en oförnuftig på eländets väg, än att förvirra sin egen Ande.
19. Sannerligen säger jag er. Snarare störtar himmelen samman än att en oförnuftig tar lärdom, akta er därför för dem.
20. Så vishetens frö där de faller på fruktbar jord och börjar gro,
21. ty endast groende frön kan utveckla sig till frukt.”

Kapitel 20

Äktenskap Skilsmässa Celibat

1. Och det hände sig, att när Immanuel hade avslutat dessa förklaringar, gav han sig iväg från Galliléen och kom till det judiska landet på andra sidan av Jordan.
2. Och mycket folk följde honom och ha botade dem där.
3. Då trädde fariséerna fram till honom och prövade honom och sade. ”Är det också rätt, att en man skiljer sig från sin fru av någon orsak överhuvudtaget?”
4. Men han svarade. ”Sannerligen säger jag er. Förr skall stjärnorna falla från himmelen, än att en skilsmässa skall vara lovlig,
5. ty för äktenskapets skull skall en människa lämna far och mor och vara fäst vid sin äktenskapliga följeslagare, ty d skall vara ett kött och ett blod.
6. Sålunda är de inte längre två, utan ett kött och ett blod, och det är utmärkande för dem.
7. Ur ett kött och ett blod föder de efterkommande, som återigen är ett kött och ett blod från far och mor.
8. Vad så är sammanfogat skall människan inte åtskilja, ty det skulle vara mot Naturens Lagar.”
9. Då sade de. ”Varför har då Moses påbjudit, att man skall ge ett skiljebrev, då man skiljer sig?”
10. Han sade till dem. ”Moses har tillåtit er att skiljas för era hjärtans hårdhets skull och för myndigheterna, som är över er. Vid människosläktenas begynnelse var dock inte så, och sålunda har Moses härvidlag brutit mot en lag.
11. Men jag säger er. Den som skiljer sig, det må vara på grund av otukt eller andra konstaterade fel, och istället friar från andra håll, han bryter äktenskapet”.
12. Då sade lärljungarna till honom. ”Om det ligger till så med en människa och hennes gemål, då är det inte lämpligt att gifta sig”.
13. Men han sade till dem. ”Detta ord fattar inte var och en, utan endast de, till vilka det har blivit givet.
14. Ty somliga avstår från äktenskapet, eftersom de allt ifrån födseln är oförmögna därtill, somliga avstår från äktenskapet, eftersom de av människorna gjorts oförmögna till det, och vissa avstår på grund av den Andliga Kraften. Den som kan fatta det, han må fatta det.”

Välsignelse av barn

15. Då förde man barn till honom, för att han skulle lägga händerna på dem och välsigna dem. Men lärljungarna talade häftigt till dem.
16. Men Immanuel sade. ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty de är mina mest uppmärksamma lyssnare, och sådana tillkommer Vishetens Rike”.
17. Och han lade händerna på dem och sade. ”Skaffa er Kunskap och nå Vishet, så blir ni fullkomliga i Anden, och trogna följare av Lagarna.
18. Sannerligen säger jag er. Liksom man kallar mig Immanuel, vilket betyder –Gud är med oss-, så kommer också ni att bära detta namn, också ni skall förstå Kunskapens Vishet:”
19. Och till sin lärljungar sade han. ”Sannerligen, sannerligen säger jag er. Sök vetandet och inse verkligheten, så att ni blir visa.
20. Att jag kallas –Gud är med oss- innebär inte att jag andligt sett står över konungar och kejsare, det säger också, att Visheten är hos oss.
21. Sålunda är jag Vihetskonung bland människornas släkten, liksom jag också är Vishetkonungens Gud bland himmelssönerna, som är upphovet till de tre människosläktena.
22. Men då jag föddes av en jordisk kvinna och talar hennes språk, så blev jag kallad Immanuel, och Gud på hennes språk betyder den Gud, som också kallas Vishetskonung och Härskare över sitt människosläkte och Härskare över folket.
23. Försök att förstå innebörden av vad jag säger, så att ni inte dristar er till att kalla mig Guds son, eller ger mig Skapelsekraft, eller påstår mig vara herre över ont och gott.
24. Se på de små barnen, de är inte som ni, de tror på sanningen och visheten i mitt tal och därför skall Visheten vara deras. Varför hindrar ni dem då?”
25. Och han lade händerna på dem och drog därifrån.
26. Men när de gick därifrån tog Petrus till orda och sade till honom. ”Se, vi har lämnat allt och följt dig, vad får vi i gengäld?”
27. Men Immanuel sade till dem. ”Sannerligen säger jag er. Bland er, som har följt efter mig, kommer några at ta min vishetslära till sig, så att de blir andligen stora i det kommande livet. Några av er kommer inte att förstå visheten i min lära, och därför sprida falska uppgifter om mig. Men dessa kommer att få svårt att finna Sanningen i sitt nuýa liv.
28. Så kommer det vara bland alla människosläkten från Öst till Väst och från Nord till Syd.
29. Många skall erbjudas min goda lära, men inte fatta den.
30. Många kommer att följa en felaktig lära om mig och inte finna Sanningen, då de tror, att jag är Gud eller Hans Son eller t.o.m Skapelsens Son.
31. De kommer att tala i stora ord och påstå, att endast de känner till sanningen, men de är hemfallna åt en svår villfarelse, ty de följer en ond och förfalskad lära,
32. Många av dessa kommer sålunda att framstå som de främsta inom mänskligheten, som tänker dunkelt enligt förvillade läror. Men de skall sättas sist när det räknas andligt vetande och deras vishet är ringa.
33. Vishet kommer bara finnas där Vetandet bär frukt via Sanningen och där Skapelsens Lagar följas och uppmärksammas.”

Kapitel 18

Två blinda

1. Och då de drog ut ur Jeriko följde honom mycket folk.
2. Och se, två blinda satt vid vägen, och då de hörde, att Immanuel gick där förbi, ropade de och sade. ”Ack Herre, Du son till en himmelsson, förbarma dig över oss.”
3. Men folket tillsade dem, att de måste tiga. Men de ropade ännu mycket mer och sade. ”Ack Herre, Du son till en himmelsson, förbarma dig över oss:”
4. Men Immanuel stod stilla och ropade till dem och sade. ”Vad vill ni att jag skall göra för er?”
5. Och han tyckte synd om dem och han sade. ”Vems Kraft tror ni att det är, som kan göra er seende?”
6. Men de sade. ”Skapelsens Kraft som är bunden i Lagarna.”
7. Och Immanuel förundrade sig och sade.”Sannerligen, en sådan tro och ett sådant vetande har jag hittills inte funnit hos detta folk,
8. må det ske er som ni tror.” Och han berörde deras ögon, och straxt voro de seende och följde efter honom.
9. Men när de sålunda drog åstad, undervisade Immanuel folket öppet, och han sade.
10. ”Sannerligen, sannerligen säger jag er. Om ni är vetande i Anden och hyllar Visheten och om ni i sanningen har tro och inte tvivlar, så skall ni inte bara göra sådant som detta med blinda ögon, utan om ni säger till fikonträdet att det skall förtorka, så kommer det att förtorka eller om ni skulle säga till ett berg. Res dig och kasta dig i havet, så skulle detta ske.
11. Bli alltså vetande i Vishetens Sanning, så att er Ande må bli mäktig.
12. Och om ni är vetande och lever i Vishetens Sanning, så är också er Ande uppfylld av oändlig Karft,
13. och allt vad ni befaller eller beder i bön, om ni tror på det, det skall ges åt er.
14. Tro dock inte, att bönen är nödvändig, ty ni kommer således att bli givna även utan bön om er Ande är skolad genom Visheten.
15. Förvirra er inte, och tro inte på de förfalskade lärorna, att människan skulle kunna göra som hon vill, ty denna uppfattning är felaktig.
16. Ni skall veta. Vad människan än må företaga sig, så hejdar hon sig alltid för att samla vilja till det eller det, ty det är Naturens Lag.
17. Sålunda bestämmer människan själv över sitt livs förlopp, vilket man dp kallar ödet.
18. Men det är även så, att om hon skaffar sig kunskap och tillägnar sig Visheten, så skaffar hon sig därmed en vilja, som åstundar Lagarna.
19. Betrakta er som människor, som lever för att lära och för att fullkomna Anden,
20. ty ni är födda för den pliktens skull, att bli fullkomliga i Anden.
21. Bekymra er alltså inte i framtiden, då de falska lärorna sprids. Att människan en andra gång måste fullkomna sin Ande, eftersom hon skulle ha avfallit från Skapelsen.

22. Akta er för denna falska lära, ty den är felaktig ända ill sista pricken över i-et.

23. Sannerligen, sannerligen säger jag er. Aldrig har människan varit fullkomlig i Anden och således har hon heller aldrig avfallit från Skapelsen.
24. Varje Ande i varje människa är en speciell skapelse och nyskapad med den uppgiften att fullkomna sig själv och lära Visheten,
25. så att Den sedan blir ett med Skapelsen enligt Lagarnas bestämmelser, så att därmed Skapelser Själv kan växa och utbreda sig.
26. Men såsom Människoanden är en enhet, så är också Skapelsen i sig själv en enhet, och Den har inga andra krafter jämte Sig.
27. I sig själv är Skapelsen ren Ande och också oändlig Kraft, ty den är ett med sig själv och förutom Den finns intet.
28. Akta er därför för framtidens felaktiga och förfalskade läror, som kommer att utpeka mig som Son av Skapelsen och som Guds Son.
29. Ty ur dessa läror utvecklas lögner och genom dem skall världen lida mycket nöd och elände.
30. Bry er inte om de kommande falska läror, som försökerförena Anden och Skapelsen och Mig till ett och därur göra en tre-enighet, som alltså återigen skulle vara en enhet.
31. Akta er för dess framtidens förvirrade och förfalskade läror, ty en tre-enighet är omöjligt enligt Skapelsens logistiska Lagar-
32. Sannerligen säger jag er. Furstarna trycker ner sitt folk och de mäktiga utövar våld och så som dessa tillgriper våld, så skall också de nya kulterna använda våld när de förfalskar och utsprider mina läror.
33. men akta er dock för dem och låt er inte tvingas till att bära de falska lärornas ok.
34. Så får det inte vara bland er, utan ni skall vara stora och lära ut visheten.
35. Och liksom jag är kommen för att lära ut visheten och kunnandet bland folket, så skall också ni fortsätta att lära ut, så att sanningen dock tränger igenom.”

Kapitel 22

Intåg i Jerusalem

1. Och när de nu nalkades Jerusalem och kom till Bethphage vid Oljeberget, sände Immanuel ut två av sina lärljungar,
2. och sade till dem.”Gå åstad till den by som ligger framför er och straxt kommer ni att finna en åsninna stå bunden med ett föl intill sig, lösgör henne och led henne till mig, ty hon har givits till mig och står bara där i stallet.
3. Och om någon kommer att fråga er något så säg. ”Immanuel från Nasareth behöver henne, så lämnar han henne genast till er.”
4. Och lärljungarna gick åstad och gjorde som Immanuel hade anbefallt,
5. och de kom med åsninnan och fölet och de lade på sina kläder och han satte sig ovan på dessa.
6. Men när folket fick höra att Immanuel, Vishetskonungen skulle komma, bredde de ut kläderna på vägen och andra högg kvistar från träden och strödde dem på vägen.
7. Men folket, som gick före och efter honom, ropade och sade. ”Var hälsad, Davids ättling. Han vare lovad, som kommer och förkunnar den nya läran.”
8. Och när de drog in i Jerusalem blev det uppståndelse i hela staden och man sade. ”Vem är det som kommer?”
9. Men folket sade. ”Det är Immanuel, Profeten från Nasareth i Galliléen som kommer med en ny vishetslära.”

Tempelreningen

10. Och Immanuel gick in i templet i Jerusalem och shan blev vred när han såg att handlare och försäljare och duvkrämare och växlare hade slagit sig ner där,
11. och han sade till dem. ”Det står skrivet. Templet skall vara en plats för läran och för eftertanken. men ni gör det till en rövarkula.”
12. I Vredesmod stötte han omkull borden för växlarna och stolarna för duvkrämarna, och han drev ut dem alla med en åsnedrivares piska.
13. Och blinda och lama gick till honom i templet och han botade den alla.
14. Men då översteprästerna och de skriftlärde såg de stordåd han gjorde och folket i templet som ropade och sade. ”Var hälsad Davids ättling!” Blev de upprörda,
15. och sade till honom. ”Hör du också vad människorna här säger?” Men Immanuel sade till dem. ”Fruktar ni sanningen, så att ni upphetsas av den?”
16. Och hab lämnade dem då och gick ut ir staden och till Bethanien och stannade där över natten.

Åter i Jerusalem

17. Och när Immanuel återigen komin i templet och undervisade, trädde översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldsta fram och sade. ”Enligt vilken fullmakt gör du detta och vem har givit dig denna fullmakt?”
18. Men Immanuel svarade och sade dem. ”Jag vill också ställa er en fråga, om ni svara mig på den, skall jag också säga er enligt vilken fullmakt jag gör detta.
19. varifrån kom Johannes döpande? Kom det från Skapelsen eller från mäniskorna?” Då funderade de och sade sig imellan. ”Säger vi, att det kom från Skapelsen, så kommer han att säga till oss. Varför tro ni då inte på den, och varför följer ni inte dess bud?
20. Men säger vi, att det skulle komma från människorna, då måste vi vara rädda för folket, ty alla håller de Johannes för en profet.”
21. Och de svarade immanule och sade. ”Vi vet det inte.” Då sade han till dem. ”Ni ormars och huggormars avföda, då säger jag er inte heller med vilken fullmakt jag gör det.
22. Men vad tycker ni? En man hade två söner och han gick bort till den förste och sade. ”Min son, gå bort och arbeta idag i vingården.”
23. Men han svarade och sade. ”Ja far, jag skall gå dit, och han gick ända dit.”
24. Han gick också till den andre och sade. ”Min son, gå bort och arbeta idag i vingården”.
25. Men denne svarade och sade. ”Det vill jag inte göra och därför går jag inte dit”. Men snart ångrade han sig och gick ändå dit.
26. Nu frågar jag er. ”Vem av de två gjorde som fadern ville?” De sade. ”Naturligtvis den siste.”
27. Men Immanuel sade till dem. ”Sannerligen, sannerligen säger jag er. Tullmän och horor kan väl snarare än ni fatta visheten i vetandet.
28. Johannes och profeterna kom till er och lärde er den rätta vägen, och ni tror dem inte, men tullarna och hororna trodde dem. Och om ni än kunde se den, så hade ni ändå inte gjort bot och ändrat era sinnen, så att ni i fortsättningen också kunde tro dem.
29. Ni vet sanningen, men förnekar den dock, för att kunna dra nytta därav i guld och silver och ägodelar och på sätt göra er rika på de arma vilsefördas bekostnad.
30. Men hör en annan liknelse om vingården, så kanske ni förstår om inte ert förstånd är helt förstört.
31. Det var en man, som härskade över många gods och ägodelar, som planterade en vingård, uppförde att steket omkring den och grävde in en vinpress och byggde ett torn och gav den som lån åt vingårdmän och drog ut ur landet.
32. Men när nu frukttiden kom, sände han sin tjänare till vingårdsmännen, för att de skulle mottaga frukten åt honom.
33. Då tog vingårdsmännen fast hans tjänare, en slog de, den andre dödade de och den tredje stenade de till döds.
34. Åter sände ahnut andra tjänare, fler än första gången, och de gjorde likadant mot dess.
35. Till slut sände han sin förvaltares son till dem och sade. Inför förvaltarens son kommer de att bli rädda.
36. Men då vingårdsmännen såg förvaltarens son, sade de till varandra. det är arvtagaren, kom låt oss döda honom och taga hans arvegods.
37. Och de tog honom och stötte ut honom ur vingården och dödade honom, och så trodde de att han var död och lade honom i en håla, där han fick ligga halvdöd i tre dagar och tre nätter, men sedan flydde han och återvände till vingårdens herre.
38. Men när nu vingårdens herre fick veta vad som hänt förvaltarens son, vad gjorde han väl då?”
39. De sade till honom. ”Han kommer väl att låta förgöra de där skurkarna och överlämna sin vingård till andra vingårdsmän, som ger honom frukten i rättan tid. Och säkert har han tidigt givit arvet till förvaltarens son”.
40. Immanuel sade till dem. ”Det har ni begripit, och ni har också läst i skriften, där detta står. Stenen som byggarbetarna ratade har blivit till en hörnsten.
41. Därför säger jag er. Som vingårdsförvaltarens son är jag och som vingårdsarrendatorerna är ni.
42. Min lära är er inte främmande utan väl känd, ty den överlämnades till er och predikades redan av profeterna.
43. Men så mycket har ni ringaktat och förfalskat den till er egen fördel, att ni anklagar mig för att ljuga och även er Gud, efter vars beslut och med hjälp av Hans Jämlikar jag frambringades, som nu står inför er som profet.
44. Därför säger jag er. Freden och lyckan skall tagas från er och också från ert folk i all framtid och givas åt ett folk, som frambär sin frukt.
45. Så som ni ringaktar och sparkar undan all Guds Lagar. han, som dock är Härskaren över detta och de två andra människosläktena i Norden och Östern, så skall ni bli ringaktade och undansparkade i all framtid.
46. Det judiska folkets belastning kommer att vara som de sju tidsåldrarnas tunga sten. Och den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir söndermald.”
47. Och då översteprästerna och fariséerna hörde hans tal, förstod de, att han förbannade dem och folket för all framtid.
48. Och de ville gärna finna ett sätt att gripa honom, men de fruktade för folket, som trodde på honom och höll honom för en profet.

Kapitel 23

Skattepenningen

1. Och fariséerna höll rådslag om, hur de skulle kunna infånga Immanuel på grund av vad han sade, och de sände sina lärljungar och Herodes män till honom.
2. De sade. ”Mästare, vi vet att du är sannfärdig och lär om den rätta vägen enligt Lagarna utan att höra efter hos någon, ty du respekterar inte vad människorna anser, utan endast Guds Bud, och i Skapelsens Lagars Sanning.
3. Säg oss därför, vad du anser . Är det rätt, att man betalar skatt till kejsaren, eller inte?”
4. Men Immanuel märkte deras onda uppsåt och sade. ”Ni hycklare, hur gemena är ni inte i Anden, när ni snärjer mig på ett så sjukt sätt?
5. Men visa mig ett skattemynt, så skall jag bota er sjuka dumhet.” Och de räckte honom en slant,
6. Och han sade till dem. ”Vems bild och påskrift är det på myntet?”
7. Och de sade till honom. ”Kejsarens”.
8. Då sade han till dem. ”Så giv också kejsaren vad kejsaren tillhör, och giv Gud det som är Hans,
9. men kom ihåg detta, att Gud och kejsaren är människor, och att över dem står Skapelsens Allmakt, som ni skall ge det högsta lovprisandet,
10. ty även om Gud och kejsaren är härskare över människosläktena och folken, så står Skapelsen över dem som Högsta Makt, som de enligt Lagen är underkastade.”
11. Då de hörde detta, förundrade de sig och lämnade honom och gick därifrån.

Återfödsel

12. Samma dag trädde sadducéerna fram till honom, de som håller före att det inte skulle finnas någon återfödelse, och de frågade honom,
13. och sade.” Mästare, Moses har sagt. När någon dör och inte har några barn, då skall hans bror taga hans fru till hustru och avla barn åt sin bror.
14. Nu har med oss varit sju bröder. Den förste gifte sig men dog, och allteftersom han inte hade någon avkomma, överlät hans sin hustru till sin bror,
15. sammanledes den andre och den tredje ända till den sjunde.
16. Sista av alla dog kvinnan.
17. Om du nu lär oss, att det skulle finnas ett liv efter detta, vems hustru kommer hon då att vara av de sju nästas liv? Hon har ju haft dem alla.”
18. Men Immanuel svarade och sade. ”Ni tar miste och ni känner inte till de gamles oförfalskade skrifter, och inte heller kan ni Skapelsens Lagar.
19. Sannerligen säger jag er. Aldrig har Moses givit detta bud, således ber budet, att en broder skall taga sin brors kvinna till sig i heder och ära om denne skulle dö, så att han därmed sörjer för sin brors änka.
20. Hur skulle det utfalla, att en broder avlar barn åt sin bror, då den enes säd är olik den andres?
21. Men i det kommande livet kommer de alla att vara främmande, så att de inte känner varandra, och således säger heller inte någon lag, att kvinna må tillhöra den eller den.
22. I det nya livet bestämmer människan själv vem hon vill gifta sig med och om hon vill gifta sig, detta är inte bestämt.
23. Ge akt på Skapelsens Lag, som lär, att människan i ett nytt liv inte har några hågkomster om det förra livet, varför er fråga faller bort.
24. Än så länge är det bara profeterna som har hågkomster från tidigare liv, eftersom de följer Skapelsens Lagar och sålunda lever i vishet.
25. Men då ni och det judiska folket kommer att leva i andligt mörker under lång tid, skall Kunskpen och Andens Vishet länge förbli fördolt för er.
26. Andra folk kommer höja sig över er, och således andligen utveckla sig och lyda Skapelsens Lagar.
27. Alltså kommer andra folk att vara er överlägsna i Anden och utveckla hög visdom, så att många av dem snart kommer att vara profeterna, och kunna erinra sig tidigare liv.
28. Men ni och Folket Israel kommer länge att förbli fattiga i Anden, och följaktligen driva omkring i andligt mörker,
29. ty när de tagit på sig detta straff, skall de också bära det.”
30. Och när människorna hörde detta skrämdes de och blev mycket rädda.

Det viktigaste budet

31. Men då fariséerna fick höra, att Immanuel hade täppt till munnen på sadducéerna, samlades de och rådslog.
32. Och en bland dem, en skriftlärd, prövade honom och frågade. ”Immanuel, vilket är då det förnämsta budet i lagen?”
33. Men han talade och frågade. ”Vems lag menar du? Tänker du på kejsarens lag eller tänker du på Guds Lag, eller tänker du på Skapelsens Lag?”
34. Men den skrfitlärde sade. ”jag tänker på alla de tres lagar.”
35. Men Immanuel sade. ”Det högsta budet i Skapelsens Lag är detta. Träng fram till Kunskapens Vishet, så att du klokt kan hörsamma Skapelsens Lagar”.
36. Men det högsta budet i Guds Lag är dett. Du skall respektera Gud som Härskaren över de tre människosläkternas Vishetskonung,
37. Men det högsta budet i kejsarens lag är dett. Du skall vara kejsaren underdånig och lyda hans lagar och ge honm tiondet, ty han är härskaren över folket.
38. Detta är de tres förnämsta och största bud, speciella efter sin art.
39. Men det andra är detta, och det är det första likt. Endast Skapelsen skall du kalla för Allmakten, ty endast Den är beständig och tidlös,
40. ty Gud och kejsaren är förgängliga, men Skapelsen är oförgänglig.
41. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.
42. På Guds lagar och kejsarens är mänskliga lagar, som skall hålla rätt och ordning bland människorna.
43. Men Skapelsens Lagar är Livets och Andens Lagar, de är således oförgängliga och beständiga.
44. Men även människans Ande är oförgänglig, ty hur skulle Skapelsen Själv kunna förgås?
45. Även om människan dör lever Anden alltså vidare, och Den lämnar denna sida och går över till den andra sidan, där Den ytterligare förkovrar sig i Vetandets Vishet.
46. Ju större vishet Anden har nått fram till, i desto högre grad bestämmer Den själv över sin framtid, så att Den avgör sitt återvändande och sin kommande verksamhet.
47. Och som alltså även jag är en profet och känner framtiden, så säger jag er, att jag skall återkomma som Guds ställföreträdare, och då skall jag hålla räft med alla dem, som lever efter felaktiga läror och som förringar Andens Vishet.”
48. Och då fariséerna nu var samlade, frågade Immanuel dem och sade. ”Vad tror ni om mig, vems son skulle jag vara?”
49. De sade. ”Davids son”.
50. Han sade till dem. ”Hur kan jag vara Davids son, då han är död för länge sedan och jag är avlad av vaktängeln Gabriel?
51. Och har ni då inte läst, att David kallade mig herre, när han sade.
52. Herren har sagt till min herre. Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender under dina fötter, ty du är min fosterson och min efterträdare.
53. Om nu David kallar mig sin herre, hur kan jag då vara hans son?”
54. Och ingen kunde svara honom ett ord, men i hemlighet sade de. ”Han hädar Gud och profeterna. Låt oss försöka att fånga honom och döda honom, ty han medför också fara för vårt stånd, då vi inte längre kommer att gälla för något inför folket.”

Kapitel 24

Mot de skriftlärde och fariséerna

1. Och Immanuel talade till folket och lärljungarna och sade. ”På profeternas stola sitter de skriftlärde och fariséerna.
2. Allt vad de nu säger er, gör det inte och håll det inte, men ni skall heller inte göra efter deras gärningar.
3. De lär er falska läror, som de och deras förfäder har förfalskat för att kunna njuta av dem.
4. De binder tunga bördor och lägger dem på människornas skuldror, men själva vill de inte beröra dem med ett finger.
5. Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av folket.
6. De gör sina böneremsor breda och tofsarna på sina kläder stora.
7. De sitter gärna främst vid bordet och i synagogorna,
8. och ser gärna, att de hälsas på torget, och kallas mästare av människorna.
9. Men ni skall inte låta kalle er mästare, förrän ni har lärt känna Kunskapens Vishet.
10. Och ni skall inte låta kalla er lärare, förrän ni följer Skapelsens Lagar.
11. Ty den som låter sig kallas mästare och lärare, och inte besitter Kunskapens Vishet, han kommer att beskyllas för lögn.
12. Ty den som med orätt upphöjer sig, han skall förnedras, och den som med orätt förnedrar sig, han skall ringaktas.
13. Den som är stor i Anden, han skall kalla sig stor, och den som är liten i Anden, han skall kalla sig liten, och den som är medelmåttig i Anden, han skall kalla sig medelmåttig.
14. Det är oklokt och dumt av människan att låta kalla sig större eller mindre än hon är.
15. Ve er, skriftlärde och fariséer, ni hycklare, som avstänger det andliga framåtskridandet för människorna. Ni själva skall inte så lätt uppnå det, och de som vill nå det, dem hindrar ni genom falska läror.
16. Ve er, skriftlärde och fariséer, ni hycklare, som slukar änkornas hus och för syns skull förrättar långa böner. Därför skall ni leva desto längre i andligt mörker.
17. Ve er, skriftlärde och fariséer, ni hycklare som drar genom land och över hav för att vinna en anhängare av judendomen, och när han har blivit det, gör ni honom ett oförnuftets och oförståndets barn, som slavar under falska läror, dubbelt mer än ni själva.
18. Ve er, ni blinda ledare av en falsk lära, när ni säger. Om någon svär vid templet, gäller inte det inte, men om någon svär vid guldet i templet, det binder.
19. Ni narrar och blinda, ni som är den ondes avkomma, varför låter ni då svära, när ni dock vet, att eden inte är bindande, utan är en meningslös handling.
20. Eller. Om någon svär vid altaret, gäller detta inte, men om någon svär vid offergåvan, det binder.
21. Ni blinda och falska lärare, med vilken rätt kräver ni eller avlägger ni en ed, trots att Skapelsens Lagar säger, att ingen ed skall sväras. Talet skall alltid vara endast ja, ja, eller nej, nej.
22. Därför. Den som svär vid något på jorden eller i Universum, han svär vid något förgängligt, som inte har bestånd. Och således har en ed inte heller något bestånd.
23. Men den som svär vid Skapelsen eller dess Lagar, han svär vid något, som han inte har makt över. Och således har inte heller en ed något bestånd.
24. Därför. Den som svär vid något överhuvudtaget han kränker sanningen i sitt ord och bringar det i tvivelsmål.
25. Ve er, skriftlärde och fariséer, ni hycklare, som ger tionde av mynta, mejram, dill och kummin, men lämnar kvar det viktigaste i Lagen, nämligen fri rätt till Kunskap och Skapelsens Sanning.
26. Ve er, ni blinda ledare av en hjord av blinda, när ni säger. Detta skall man göra, och det där skall man inte underlåta, ty ni sprider ju dock en falsk lära.
27. Ni blinda ledare som silar mygg och sväljer kameler, som ni inte förmår smälta.
28. Ve er, skriftlärde och fariséer,, ni hycklare, som håller bägarna och skålarna rena utvändigt, men invändigt är de fulla av rov och lystnad.
29. Ni blinda, ni skriftlärde och fariséer, ni hycklare, och förvanskare av sanningen, rengör först det som är inuti bägaren, så skall också det utvändiga bli rent.
30. Ve er, skriftlärde och fariséer,, ni hycklare, ni är liksom vitmenade gravar, vilka verkar vackra utvändigt, men invändigt är fulla av stank och dödas ben och avskräde.
31. Så också ni. Utåt verkar ni inför människorna vara fromma och goda, men invändigt är ni fulla av hyckleri och falskhet och lagbrott.
32. Ve er, skriftlärde och fariséer,, ni hycklare, som reser gravstenar åt profeterna och smyckar de rättfärdigas gravar och säger.
33. Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi inte ha varit medskyldiga till profeternas blod.
34. Ve er, skriftlärde och fariséer, ni hycklare, som i hemlighet kallar till er de döda från vanligt folk, för att tala med dem, och ni tror på dem,
35. men dessa uttalar bara sin åsikt om det, som de redan i livet hade en felaktig uppfattning om.
36. Ni är alltså inte stora nog, för att kunna kalla till er sådana döda, som är visa, och som kan säga er sanningen.
37. Sålunda ger ni själva beviset på, att ni är barn till dem, som dödat profeterna och förfalskat deras läror.
38. Nåväl, fyll då också era fäders mått, så skall ni i oförstånd avsluta ert liv, och få det svårt att lära i framtiden.
39. Ni ormars och huggormars avföda, hur stora vill ni inte vara i Anden, trots att ni inte äger förstånd?
40. Men över er skall komma allt det rättfärdiga blod, som genom er har utgjutits på jorden, alltifrån den förste profeten, som era fäder, och förfäder mördade, ända till Zacharias, Barachjas sons blod, honom som ni dödade mellan templet och altaret, men också allt det blod, som i framtiden utgjutes för er skull.
41. Sannerligen, sannerligen säger jag er. Allt sådant skall komma över er släkt och ända in i avlägsen framtid.

Kapiltel 25

Profetsian

1. Och Immanuel gick ut ur templet, och hans lärjungar trädde fram till honom och bad honom, att han skulle visa dem tempelbyggnaden.
2. Men han sade till dem: ”Ser ni allt detta? Sannerligen säger jag er:

Här kommer inte att finnas kvar en sten ovanpå en annan, som inte bryts sönder,

3. ty det judiska folket handlar orätt mot Livet och det kränker Sanningen, och det har byggt upp denna stad på människoblod.
4. Genom rov och mord har det lagt beslag på detta land och dödat sina vänner, som man drack vin med.
5. Sålunda har de förrått sina egna vänner och mördat dem för egen vinnings skull. Men samma öde kommer också drabba dem själva”.
6. Och då han satt på oljeberget trädde hans lärjungar fram till honom och sade:” Säg oss när detta skall vara”
7. Men Immanuel svarade och sade:” Se till, att ingen vilseför er!
8. Ty många skall komma i mitt namn och säga –Jag är Immanuel ! Och det skall vilseföra många.
9. Människorna skall höra om krig och krigslarm, som de skall se men inte bli förskräckta av, Ty så måste ske, men detta är inte slutet.
10. Ty ett folk kommer att resa sig mot ett annat, och det ena kungariket mot det andra, och det skall bli dyrtid, och jordbävningar och översvämningar flerstädes.
11. Allt detta är början till födslovåndorna.
12. Snart utlämnas människor med kunskap, och de plågas och dödas. Och de skall hatas på grund av sin vishet och lärans sanning.
13. De mångfaldiga kulterna kommer att resa sig mot varandra, så att blod flyter i stora mängder.
14. Då skall många drabbas av anfäktelser och förråda varandra sinsemellan och hata varandra, eftersom de i Anden dock förblivit små.
15. Och eftersom otron tar överhand, kommer kärleken hos många människor att svalna.
16. Och hat kommer att härska över världen, och det onda skall regera.
17. Men den som håller fast vid Sanningen, den skall härda ut.
18. Och denna lära skall predikas i hela världen för alla folks kännedom, och sedan kommer slutet.
19. När människorna kan skåda den förödelses styggelse vid staden Jerusalem, varom redan är talat genom profeterna, då skall slutet komma.
20. Den som vid denna tid är i det judiska landet, han må fly upp i bergen,
21. och den som är på taket stiger ej ner, för att hämta något ur sitt hus,
22. och den som är på fältet skall inte vända tillbaka för att hämta sin rock.
23. Men ve de havande och spädbarnen vid den tiden, ty de skall plågas och omkomma. Och de skall vara många.
24. Ty snart kommer en svår katastrof att inträffa, vars like inte förekommit sedan världens början, och som heller inte återkommer.
25. Och om inte dessa dagar skulle avkortas, så skulle ingen människa kunna överleva, men för Andens och Vishetens skull skall dagarna avkortas,
26. och för människors skull, som tjänar Sanningen och Lagarna.
27. Men det kommer att bli gråt och tandagnisslan när den tiden bryter in, för människans oförnufts skull och på grund av hennes lystnad.
28. Metalliska maskiner kommer att de att bygga. De skall finnas i luften, till havs och till lands, och inbördes skall folk utrota varandra.
29. Och ur de metalliska maskinerna slungar de tunga projektiler över land och städerna,
30. och eld frigöres ur projektilerna, och världen förbränns, så ej mycket förskonas.
31. Livets grundstenar lägger de in i projektilerna så att dessa därmed utvecklar den dödande elden.
32. Och om vid den tiden himmelssönerna ej skulle komma för att sätta stopp, sannerligen säger jag er, då skulle ingen människa överleva.
33. Om människosläktet vid den tiden utgöres av tio gången femhundra miljoner människor, så kommer alltså två delar av dessa att dödas och utrotas.
34. Så enligt lagen, eftersom människan har förbrutit sig mot den.
35. Om det sedan den tiden sägs till människorna: Se, här är denne Immanuel, så skall ni inte tro på detta.
36. Ty mången falsk Immanuel, och många falska profeter skall då framträda och göra stora tecken och under, så att –om det vore möjligt- även de visa och vetande skulle kunna vilseledas.
37. Se, detta har jag redan förut sagt er.
38. Därför, om de tillsäges : han är i öknen, så skall människan intet gå dit ut, och : Se, han är i kammaren, så skall hon inte tro.
39. Ty ett sådant sätt kommer jag med säkerhet återvända vid den tiden, att jag låter mig igenkännas.
40. Så enligt Lagen, och så kommer det att bli.
41. Ty såsom blixten lyser upp från dess början till dess slut, sådan blir också min återkomst bland härskarorna av himmelssönerna, hos vilka jag vid den tiden har mitt återkommande liv.
42. All tids människor bör beakta: Där aset är, där samlar sig gamarna. På det att de må akta sig för dessa.
43. Men straxt efter den tidens kaos kommer sol och måne att förlora sitt sken, och stjärnorna faller från himmelen, och himmelens krafter sviker.
44. Himmelens system har blivit stört genom dåraktigt utvecklat våld av människorna, de, som då lever där med åtrå efter makt och med begär.
45. Men kort därefter kommer dyka upp ett tecken på himmelen. Och straxt kommer alla människosläkten på Jorden jämra sig och de skall se himmelsönerna bland himlens moln, de, som med stor kraft och stränghet skall angripa oförnuftet.
46. Eftersom Gud är Härskaren över de tre människosläktena, kommer Han att låta rättelse ske bland dem, genom sina ställföreträdare.
47. Inför Gud är människan ansvarig för sina gärningar och Han är Härskaren över henne, därför måste Hans Lagar följas och Han aktas som den störste av alla vishetkonungar.
48. Därför skall han sända sina vaktänglar med ljudande basuner och låta samla sina Honom trogna från de fyra vindarna och från Jordens ena ände till den andra.
49. Lär av en liknelse om fikonträdet. När dess gren just slår ut och blad kommer, då vet ni att sommaren är nära.
50. Så även för tidens människor. När de ser allt detta, då vet de vad som står för dörren.
51. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Så kommer det att bli. Och detta släkte kommer inte att förgås förrän allt detta har skett.
52. Himmel och Jord kommer att förgås och så även Universum, men mina ord kommer att inte förgås, ty de är Sanningsord inom Skapelsens Lagar.
53. Den dag och den stund, då allt detta skall ske, känner ingen, inte heller Guds vaktänglar, och inte heller jag, Immanuel, utan endast Gud, som äger den största visheten.
54. Han är Härskare över dessa människosläkten, och Honom tillkommer ära och lov, så som Han också ärar och prisar Skapelsen, som är över honom.
55. Om människan alltså ärar Skapelsen, som det allra högsta, så gör hon i sanningen rätt.

Kapitel 26

1. Guds Lagar, skall de också följas och hållas i akt.
2. Då Skapelsens lagar är Andens Lagar, är de även Guds Lagar för Ordning och Liv.
3. Gud har också bestämt lagar för rättsordningen som rättesnöre för Livet.
4. Således är gällande bud och lagar den väg, som människan skall gå, i vishet och klokhet, så att hon må bli rättfärdig.
5. I och med att Skapelsens lagar och Guds Lagar följas, så behöver människan inte själv ta fram några som helst lagar.
6. Skapelsens Lagar och Guds Lagar skall följas, ty endast de gäller.
7. Men om människan blir en avfälling från dessa lagar, så skapar hon egna lagar, egoistiska och felaktiga.
8. Då människan är svag i Anden, är också de lagar hon tar fram utan kraft, och likt irrläror.
9. Om människan tillåter sig ringakta Skapelsens och Guds Lagar och Bud, så blir hon således tvungen att skapa egna lagar, vilka dock är fulla av fel, de leder alla till förvirring.
10. Mänskliga lagar och bud föder mord och ont, och det onda breder ut sig och tar överhand, så att människan inte längre kan ha kontrollen över det.
11. Lagar och bud har endast då värde, om de framkommit ur vishet och alltså är logiska.
12. Men logisken förutsätter vishet och insikt.
13. Människolagar och människobud är utan kraft om de inte är grundade på Skapelsens Lagar, liksom också Guds Lagar är grundade på dess, de, som Han i sin Vishet stiftat.

Tänkespråk om vishet

14. Sannerligen säger jag er. Vishet måste vara inlärd ur Skapelsens Lagar, som människan kommer underfund med i Naturen.
15. Men om människan inte tänker, och söker, då förmär hon inte att nå fram till vishet, och hon förblir då en narr.
16. De vise jämrar sig inte över förlorade ting, och inte över de döda eller det som skett i det förgångna.
17. Men narrarna gråter över ting, som inte är värda att begråtas, så att de därmed förstorar sina bekymmer och ökar nöd och elände.
18. Den som har nått fram till vishet i rikt mått, och lever enligt Lagarna, han tillåter inte, att något skapat tillfogas ett aldrig så litet lidande, om det är utan fel.
19. En narr och en dåre, som inte behärskar sina sinnen, betraktar skador som fördelar och fördelar som skador, och håller stort lidande för att vara glädje.
20. Därför, att människorna inte följer Visheten och inte söker Kunskap och inte skönker Lagarna, så föds i dem oförstånd och laster.
21. De vanärade, de dumma, de surmulna, de giriga, de gemena, de råa och de rasande, alla skadas de så, att de blir svagare i Anden.
22. Om en människa dagligen på lämpligt sätt mottar endast en liten del av vishet i sin Ande, så växer hon, liksom månens föränderliga ljus under den ljusnande delen av månaden.
23. Vishet är människans Högst Goda, och upphovet till viljan till och kontrollen över kärlek och lycka.
24. En narr, som inväntar ödet och slår sig till ro utan att vara verksam, han går mot skam och skada, liksom en obränd lerkruka i vatten.
25. Den som sköter om en mjölkko får ständigt mjölk, den som skördar också rikligt med frukt, som vårdar Visheten och utnyttjar den genom Andens Kraft.
26. varje Skapelsens lag bör man lägga märke till, och har man funnit den skall man ta den till sig och leva efter den, ty Lagarna är den största Visheten.
27. Det finns inget öga, som mäter sig med Visheten, inget mörker, som mäter sig med ovetandet, inget våld, som mäter sig med Andens Styrka och ingen fasa, som mäter sig med det andliga armodets.
28. Det finns ingen högre lycka än Visheten, och ingen bättre vän än Kunskapen, och ingen annan befriare än Andens Kraft.
29. Den som förstånd besitter, må fatta mitt tal, så att han blir vis och vetande.”

Saulus irrlära

30. Men när Immanuel hade avslutat sådant tal, se, då trädde fram till honom en man som hette Saulus, och han sade.
31. ”En ny lära predikar du, och den är mig främmande från första början. Dum synes den för mig, och även din Ande tycks mig förvirrad.”
32. Men Immanuel sade. ”Varför säger du mig, att jag skulle vara förvirrad i Anden, när det i stället är du själv som är förvirrad i Anden.
33. Sannerligen säger jag dig. Så sant som du är Saulus och förföljer mig och mina lärljungar för min läras skull, så kommer du att få ändra din uppfattning.
34. Hädanefter skall du sedan heta Paulus, och dra ut i alla vindriktningar och göra bot, för att du har kallat min lära falsk, och min Ande förvirrad.
35. Men du kommer också att dra på dig stor skuld därigenom, att du i ditt oförstånd uppfattar min lära felaktigt, och även predikar den så.
36. Ditt tal skall bli vilseledande, och världen i alla vindriktningar skall bli underkastad och förslavad av den falska läran.
37. Sålunda kommer du med din falska lära att låta hellernas land förtryckas av en olycksbringande kult, och även kommer att låta dem kalla mig Den Smorde.
38. För ditt förstånds skull kommer man att kalla mig Jesus Kristus, som betyder Den Smorde.
39. Och för ditt oförstånds skull skall flyta människoblod genom detta namn, så mycket, att kärl ej kan hålla det.
40. Än förföljer du mig och mina lärljungar för min läras skull, men snart kommer den tid, då du ändrar mening,
41. när du träffar mig på nytt, och tror, att du har en vålnad framför dig.
42. Sannerligen säger jag dig. Liksom många andra kommer du att ha stor skuld till, att mina läror blir förfalskade, och att människorna bygger upp falska kulter.
43. Men du kommer att vara grundstenen till det oförnuft, som leder till, att man skall kalla mig Jesus Kristus och Frälsaren inom en falsk kult.”
44. Och Immanuel blev vred och grep en käpp och jagade bort Saulus.
45. Men Saulus slöt sig samman med fariséersonen Juda Ihariot och de rådslog om, hur de skulle fånga Immanuel och lämna ut honom till bödlarna, ty hela hans sinne var upptänt av hämndlystnad.

Att döda sig själv

46. Men då Saulus hade gått därifrån, kallade Immanuel samman sina lärljungar och talade till dem och sade. ”Ni vet, att om två dgar är det påsk, och jah skall överlämnas till domstol, så att jag blir korsfäst, som är bestämt, och så att jag lär av det.
47. Men min förrädare kommer att vara Juda Ihariot, fariséens son, ty hans sinne traktar bara efter guld och silver och ägodelar också,
48. så han kommer att förråda mig för trettio silvermynt, eftersom han är vilseförd av sin faders habegär.
49. Men hans glädje över silvermynten kommer inte att bli långvarig, ty hans sinne är vacklande och föränderligt, så att han snart skall känna, att skuld vilar på honom.
50. Men när Juda Ihariot har tappat modet och är deprimerad, kommer han att lägga sitt bälte runt halsen och hänga sig i en gren.
51. Sannerligen, sannerligen säger jag er. Även om Juda Iharioths självmord synes rätt, så är dock orätt.
52. Ty visserligen äger människan en fri vilja över sig själv, men hon har inte rätt att bestämma över sitt liv eller sin död.
53. Lagarna föreskriver, att människan skall leva sitt liv till dess slut, så att hennes Ande på så sätt fullkomnas.
54. men går hon rättvisan i förväg genom självmord, så avviker hon från Lagen, och bryter mot Skapelsens Plan, och även Skapelsens Lag.
55. Inse därav, att människan har ingen rätt att bestämma över det gena livet och sin egen död.
56. Hon har bara rätt över sättet att leva, men inte över själva livet, och inte heller över döden.
57. Så säger Lagarna, att det finns ingen händelse och inget tillfälle, då ett självmord är rättfärdigat.
58. Och inte heller skall ett självmord få utföras genom en tredje hand, det vill säga genom en lejd mördare och barmhärtighetsmördare.
59. Hur mycket skuld en människa än samlar på sig, och hur stor lasten och bördan än är, så har hon ändå inte någon gång rätt att själv bestämma över sin död.
60. Om än Juda Isharioth alltså begår ett svårt brott får han aldrig ta sig rätten, att bestämma över sitt liv och sin död.
61. varje skuld och varje fel är väg till erfarenhet och insikt, varur Anden fullkomnar sig.
62. Men om människan undflyr en skuld eller ett fel genom självmord, så går hon miste om insikter, och hon måste då erfara dem i ett annat liv.
63. Men därigenom fördröjes utvecklingsförloppet för Andens fullkomnande, vilket således inte är Skapelsens vilja.
64. Självmord är på ett eller annat sätt gemen feghet, och det kränker också Skapelsen Lagar.”

Kapitel 27

Lärljungarnas upprördhet

1. Men när Immanuel hade avslutat detta tal, blev lärljungarna upprörda och de sade. ”Varför infångar vi inte Juda Iharioth och stenar honom, så att han inte kan förråda dig?”
2. Men Immanuel blev för dens skull vred och sade. ”Förstår ni inte, vad jag förutsagt er, att jag skall bli korsfäst, så att jag vinner viss erfarenhet?
3. Hur kan ni tillåta er att vilja ringakta Lagarnas Bestämmelser, när det ändå är så beställt?
4. Så som jag går min väg, så kommer varje människa att vara tvungen att gå sin väg.
5. Sannerligen säger jag er. Om jag inte skulle följa min bestämning, hur skulle jag då kunna utföra min uppgift, som kommer att föra mig till Indien?
6. Ni modfällda och tvivlare. Hur har jag inte försökt lära er sanningen, och ändå inser ni det inte.
7. Hur skulle det då kunna vara så svårt att begripa, att ni kommer att förfalska min lära efter min bortgång, och sprida den för alla vindar som felaktig lära och falsk kult,
8. så att världen i alla vindriktningar skall ledas vilse och genljuda av en oriktig läras förkunnelse.
9. Många av er skall bära skulden till, att människan inte blir varse sanningen, sådan som jag dock har lärt er den.
10. Strak genklang kommer ni att möta i världen för era falska läror, de som ni sprider,
11. trots att ni inte förstått ina ords Visdom och Sanningen i mina läror.
12. Av blindhet är ni slagna, liksom folket, så som profeterna har förutsagt för detta människosläkte.
13. i och med att jag har uppfyllt min mission hos detta människosläkte, och inte kunnat lära det insyn, eftersom det tänker mot förnuftet,
14. så ger jag mig härifrån, och till de båda andra människosläktena i Norden och Östern, ty också de skall erbjudas Sanningens Lära.
15. Liksom detta släkte står under Guds ledning, så står också de två andra under Honom, ty Han är de tre människosläktenas Härskare.
16. Såsom Guds Profet har jag sänts hit enligt Hans vilja, för att undervisa de tre människosläktena i den nya läran.
17. Alltså måste jag gå min väg, så som det har bestämts av Gud, så att jag tjänar Hans vilja och Hans Lagar, liksom Gud själv tjänar Skapelsens Lagar.”

I Bethanien

18. Och Immanuel slutade sitt tal och begav sig iväg till Bethanien, till Simons hus, den spetälske.
19. Se, då trädde en kvinna fram till honom, som hade ett glas med dyrbart vatten , och gjöt det på hans huvud, när han satt sig till bord.
20. Men när hans lärljungar såg detta, blev de vreda och motvilliga och de sade. ”Vad skall det vara bra för, detta slöseri?
21. Detta vatten hade kunnat säljas dyrt och ge medel åt de fattiga:”
22. Men när Immanuel hörde detta, for han häftigt ut mot sina lärljungar och sade. ”Vad angår er kvinnan? Mot mig har hon gjort en god gärning, ty hon tror på min lära och visar tacksamhet, ty inget är för dyrt för henne.
23. Denna kvinna har blivit vis, och hon lever efter Skapelsens Lagar, därför tackar hon mig med det dyrbara vattnet.
24. Men hennes tack skall bli betsående, och hennes handling skall omtalas i fortsättningen i hela världen.
25. Sannerligen säger jag er. Där min lära predikas i hela världen, antingen falsk eller sann, där kommer man också att säga till hennes åminnelse, vad hon har gjort.
26. Men liksom minnet av henne hålls levande under lång tid, så kommer också en falsk uppgift att underblåsas, att en av er skulle ha förrått mig.
27. Under det att vi är här tillsammans smider fariséersonen Juda Iharioth i Jerusalem onda ränker emot mig, för att kunna förråda mig till översteprästerna.
28. Medan vi är församlade här, frågar han översteprästerna vilka blodspengar de bjuder för mig.
29. Och trettio silvermynt bjuds honom, för att de skall kunna infånga mig genom honom.
30. Medan de just smider denna komplott, omhuldar de också ränker emot en av er, för att ha en skyldig inför folket.
31. När fariséersonen Juda Iharioth på detta sätt utlämnar mig till bödlarna, skall min lärljunge Judas Isakriot få gälla som förrädare,
32. så att det inför folket skall heta. Se, dessa vilseförda är osams inbördes, ty den ene förråder den andre. Hur skulle Immanuels lära vara sann?
33. Men eftersom fariséersonen Juda Iharioth och min lärljunge Judas Isakariot har nästan lika namn, så kommer översteprästernas lögn också att lyckas redan från början.?”

Den sista måltiden

34. men det hände under det osyrade brödets första dagar, att Immanuel sade till sina lärljungar. ”Gå in i staden till någon, och säg honom. Immanuel låter säga dig. Jag vill fira en sista måltid hos dig tillsammans med mina lärljungar, tys e, påsken är nära förestående.”
35. Och Lärljungarna gjorde som Immanuel hade befallt, och de beredde målet.
36. Och då de satt och åt sade han. ”Se den tid är nära, då jag måste ta på mig den tunga bördan.
37. jag skall i sanningen genomgå det, som det har skrivits om mig av profeterna,
38. men dock skall jag bara vara halvdöd och ut härda svåra smärtor, men bekymra er inte om mig, och var inte rädda.
39. Sannerligen säger jag er. Från och med nu skall jag inte dricka av vinstockarnas viner eller äta av brödsäden ända fram till den dag, då jag åter äter och dricker med er,
40. när jag är uppstånden från halvdöden, efter att ha legat så i tre dagar och tre nätter i graven.”
41. men när de åt, tog Immanuel brödet och bröt det och gav lärljungarna och sade.”Tag och ät, kroppen behöver näring i nöd och sorg också.”
42. Och han tog kalken, gav dem den och sade.”Drick alla därur, strupen törstar även efter en kall o regnig dag.
43. Sannerligen säger jag er. Icke hungrar och törstar den vise alltefter allehanda ting, som måste ske,
44. men en narr hungrar och törstar av oförnuft ock knot mot det oundvikliga.
45. Och sannerligen säger jag er. Eftersom ni inte förstår mina ord, och därför tar jag anstöt,
46. så kommer ni under denna natt att förarga er på mig, då ert förstånd inte alltid är upplyst av kunskap.
47. Men när jag står up ur graven, vill jag gå före er till Galiléen, för att ni skall inse sanningen i mina ord.
48. Vishet har jag lärt er och sanningen, men ni är ändå tvivlande och tror mig inte.
49. Ni modfällda och ni klentrogna, hur förskräckta och förvirrade skall ni inte bli, när jag åter möter er efter halvdöden!”
50. Men Petrus svarade och sade till honom. ”Även om alla andra retar sig på dig, så kommer jag aldrig att göra det.”
51. Men Immanuel sade till honom. ”Sannerligen säger jag dig. Du är den sämste, ty i denna natt, innan tuppen gal, skall du tre gånger inte ha velat kännas vid mig.”
52. Och petrus genmälde. ”Aldrig skall så ske. Och om jag så måste dö med dig, så skall jag aldrig förneka att jag känner dig.”
53. Och så sade alla hans lärljungar, och de trodde inte hans ord.

Kapitel 28

I Gethsemane

1. När de sedan lämnade huset i Jerusalem, gick Immanuel med sina lärljungar till gården Gethsemane, som tillhörde en man, som var vänligt sinnad mot Immanuel.
2. I gårdens stora trädgård sade han till sina lärljungar. ”Sätt er här, medan jag går in och ägnar mig åt mina tankar.”
3. Och han tog till sig Petrus och de två sönerna till Sebedeus och började sörja och tveka, ty han ängslades.
4. Och han sade till dem. ”Se, visseligen är jag vis och har ett omfattande vetande, men ändå ängslas jag inför det kommande, ty så är typiskt för människan.
5. Mitt sinne är sorgset intill döden, stabba därför hos mig och vaka med mig, så att jag inte känner mig ensam,
6. ty det är lättare att bära ett lidande i tvåsamhet eller tresamhet, än i ensamhet.
7. Om Gud vill, måtte denna kalk gå mig förbi, dock inte som jag vill, utan må Hans vilja ske, ty Han har så bestämt för mig.”
8. Men då han talade så, sällade till dem Judas Iskariot som sade. ”Hör vad jag har att säga. Där borta vid stadsmuren försiggår ting i murens skugga, där jag just såg avskärmat ljus.”
9. Men Immanuel sade. ”Det är nog hantlangarna som Juda Iharioth leder, ty i hemlighet har han följt oss hit för att förråda mig.”
10. Och han gick bort ett stycke, föll ner på sitt ansikte och grät och sade. ”Om det är möjligt, måtte denna kalk gå mig förbi, dock inte som jag vill, utan ske Lagens Bestämmelse, så att jag må bli upplyst i denna hemlighet.”
11. Och han kom tillbaka till sina lärljungar och fann dem sovande och sade till Petrus. ”Kan ni då inte vaka en timme med mig, så jag slipper vara ensam i denna svåra stund?
12. vaka och var stor i Anden, så att ni inte råkar i frestelse! Anden är nog villig, men köttet är svagt.”
13. En andra gång gick han åter bort, föll ner på sitt ansikte och sade. ”Om det inte är möjligt, att denna kalk går mig förbi så drikcer ja den, för att bli upplyst i denna hemlighet, och fullgöra min uppgift i fjärran land.”
14. Och han kom och fann åter lärljungarna sovande, och endast Judas Isakariot vakade med honom.
15. Och så lämnade han dem och gick ännu längre bort och föll ner på sitt ansikte för tredje gången och grät bitterligen och sade. ”Hur ängslar jag mig inte, trots att jag vet, att jag måste gå min väg, som är fastställd för mig.
16. Hur villig är inte Anden, och hur svagt är inte köttet, som räds smärtorna.”
17. Och han darrade i hela kroppen, och äkta blod rann över honom då han ängslades mycket.
18. Röd i ansiktet kom han till sina lärljungar och sade till dem. ”Vill ni nu sova eller vila, eller vill ni vaka med mig? Se, stunden har kommit, då jag skall lämnas över i hantlangarnas händer.
19. Stå därför upp och låt oss gå. Ty se, bödlarna kommer.”

Tillfångatagandet

20. Och medan han ännu talade, se, då kom Juda Iharioth, fariséens son, och med honom en stor skara folk med svärd och stänger, från översteprästerna och folkets äldste.
21. Och Juda Iharioth hade gett dem ett tecken och sagt. ”Se, jag smickrar honom och för honom bakom ljuset, som om jag skulle ångra mitt liv.
22. Som tecken på falskt smickergäller en kyss. Och se, den som jag kommer att kyssa, den är det, grip honom.”
23. Och genast trädde ha fram till Immanuel och sade. ”Hälsad var du, mästare, som får mig att ångra mitt gamla liv, så att jag hädanefter vill följa din lära.”
24. Och traxt rörde han vid Immanuel och kysste honom.
25. Men immanuel sade till honom. ”Min vän, varför har du kommit att tala lögner till mig, ty i ditt sinne brinner förräderiet.”
26. Då trädde hantlangarna fram till dem, och de lade händerna på Immanuel och grep honom.
27. Och se, en ur skaran ändrade snabbt sitt sinne och var med Immanuel, sålunda ångrade han sig.
28. Sin hand räckte han ut och drog sitt svärd och slog en av översteprästernas tjänare, och högg av honom ett öra.
29. Då sade Immanuel till honom. ”Stick tillbaka svärdet på dess plats. Ty den som tar till svärd och inte är i nöd, han skall dödas av ett svärd.
30. Eller menar du, att jag inte hade kunnat fly innan er skara kom?
31. Men hur skulle jag kunnat gå min väg, om jag hade gjort dem detta?”
32. Och denne ene vände sig bort och grät, och han flydde därifrån och stod inte längre att se.
33. Men sedan sade Immanuel till skaran. ”Ni har gått ut som till en mördare, med svärd och me stänger, för att fånga mig.
34. Det hade dock varit en lätt sak för er att fånga mig i staden. Har jag inte dagligen suttit i templet och har jag inte undervisat, och ni har inte gripit mig.
35. Ni hycklare, förvisso har ni varit rädda för folket därför kommer ni nu till mig, för att ni i mörkret bakom folkets ögon vill kasta mig i fängelse.
36. Sannerligen säger jag er. ”Mörkret skall bli ljus, och i allas munnar skall vara talet om er gärning, så att ni blir brännmärkta för lång tid framåt.”
37. Men då tog Simeon till orda och sade. ”Så dumt ditt tal är och fullt av lögner, ty varför skulle vi vara rädda för folket?
38. Falskhet har du lärt folket och kallat våra lagar förljugna, varför du måste besraffas.
39. Nog har du tänkt över, varför man inte fångar dig och för dig inför rätta, men dy har misstagit dig om detta,
40. ty en bland dem som var med dig, hade inte samma uppfattning som du, och han förrådde dig för 30 silvermynt. Så nämligen Judas Iskariot.”
41. Men Immanuel svarade och sade. ”Sannerligen säger jag dig. Det kan nog lyckas dig att inför folket beskylla Judas Isakariot för förräderiet mot mig, men sanningen skall komma fram och vara i var mans mun,
42. att Juda Iskariot inte är min förrädare, utan att det är din son, juda Iharioth, som bär sin farisée faders namn.”
43. Då blev Simon Iharioth, fariséen ursinnig, steg fram mot Immanuel och slog honom med knytnäven i ansiktet, då han fruktade hans ord.
44. Men när detta skedde, lämnade lärljungarna Immanuel och flydde.
45. Men de, som hade gripit Immanuel, förde honom till översteprästen Kaiphas, där de skriftlärde och fariséerna och folkets äldste hade församlat sig, ty de ville döma honom.

Immanuel inför det höga rådet

46. Men översteprästerna och det höga rådet sökte falska bevis mot Immanuel, för att kunna döda honom.
47. Och om än många falska vittnen trädde fram, fann de dock inga.
48. Till lsut trädde två man fram och sade. ”Han har sagt. Att Gud inte skulle vara Skapelsen, utan en människa som du och jag, han säger också,
49. att han skulle vara född av en Guds vaktängel med namnet Gabriel.”
50. Och översteprästen stod upp och sade till Immanuel. ”Svarar du ingenting på det, som dessa båda vittnar emot dig?”
51. Men Immanuel teg stilla och log mjukt. Och översteprästen sade till honom. ”Jag besvärjer dig vid den levande Guden, att du säger oss, att du skulle vara född av ängeln Gabriel, som är Guds ängel, som skrifterna har bevarat det.”
52. Immanuel sade till honom. ”Du säger det. Men jag säger dig också, att Gud inte är Skapelsen, utan Han är Herren över de tre människosläktena, som blev skapade genom Hans vilja.
53. Gud har kommit ur Universums vidder, och har bringat Världen under sin vilja. Och han är den Högste Kejsaren för dess tre människosläkten,
54. där då det ena är här i detta land, det andra i Norden, från de hornförsedda konungarnas land och fram till havet, där de isiga bergen skjuter upp ur vattnet.
55. Men det finns sju människosläkten, som bor i alla vindriktningar, från en ända av Jorden till den andra ändan.
56. Och Gud är även Herre över dem, om än de tjänar andra gudar, som inte heller de är av denna Jorden.
57. Men om ni håller Gud för att vara Skapelsen, så tar ni miste och kränker sanningen,
58. ty som ni och jag är människor, så är också Gud människa, blott andligt mycket högre stående än de människosläkten Han har skapat.
59. Gud och hans himmelssöner är andra människosläkten, som har kommit från stjärnorna i sina metalliska maskiner.
60. Över Gud och hans himmelssöner, , som då är vaktänglarna, står Skapelsen, omätbar och mycket högre än de,
61. ty Skapelsen är den omätbara Hemlighet, som föder Livet, och Den står alltså omätbart långt över Gud.
62. Inse sanningen i denna Lära, så att ni förvärvar kunskap och vishet i sanning.”
63. Då rev översteprästen sina kläder och sade i vrede. ”Han har hädat Gud, Skaparen. Vad behöver vi mer för bevis? Se, nu har ni hört hans gudshädelse,
64. vad tycks det er, vad har han förtjänat?” De svarade och sade. ”Han är skyldig till döden.”
65. Då slog de honom med knytnävar och spottade honom i ansiktet.
66. Och några slog honom bakifrån och sade. ”Sia för oss, store vishetskonung och du son av en himmelsson, vem är det som slår dig?”
67. Men Petrus hade följt efter Immanuel och skaran och gömde sig bland det folk, som kikade genom portarna och fönstren, så han såg också vad Immanuel vederfors.
68. Men då trädde en piga fram till honom och sade. ”Är inte du en bland dem, som är lärljunge till denna Immanuel från Gallilé?”

Kapitel 29

Petrus bestridande

1. Men då Petrus hade tillfrågats av pigan, förnekade han och sade. ”Varför beskyller du mig för oförnuft, ty jag förstår inte vad du menar.”
2. Men då han hade blivit rädd av pigans fråga, ville han fly från platsen, ty han fruktade för sitt liv.
3. Men när han gick ut igenom dörren, se, då såg en annan kvinna honom och hon sade till folket. ”Även denne man var tillsammans med gudshädaren från Nasareth:”
4. Men Petrus förneka en andra gång och höjde handen till ed och sade. ”Sannerligen, jag känner inte denne förvirrade man.”
5. Men då Petrus lämnade huset, trädde de fram som stod där, och de sade till honom.”Är inte också du en av dem som tjänat denne Immanuel? Du förråder dig, ty ditt sätt att tala säger oss det.”
6. Då tog han till orda och smädade åter Immanuel och ondgjorde sig och svor. ”Jag känner inte till denna förvirrade människa, inte heller hans gudshädande lära.”
7. Men straxt därefter gol hanen tre gånger, och då tänkte han på Immanuels ord. Straxt gav han sig iväg därifrån och han grät bitterligen.

Juda Iharioths självmord

8. Men Juda Iharioth, Immanuels förrädare, var med i det råd, som nu ville döda Immanuel.
9. Då han nu såg vad som vederfors honom och hans ansikte var blödande, drabbades han av ruelse och han led svårt.
10. I konflikt med sig själv tog han sin penningpung och kastade den framför översteprästerna och de äldsta i rådet och sade.
11. ”Jag har gjort ont mot denna människa, ty mitt sinne traktade endast egetr gild och silver och ägodelar.
12. Jag ångrar djupt att jag har förrått oskyldigt blod ty hans lära synes mig inte falsk.”
13. Men översteprästerna och de äldste sade. ”Vad angår det oss. Se, det du vill göra för att komma tillrätta med dig själv är din ensak.”
14. Men Juda Isharioth grät och flydde därifrån, och straxt efteråt hängde han sig bakom stadsmuren på krukmakaråkern i en trädgren.
15. Men översteprästerna tog silvermynten och sade. ”Det är inte lämpligt att vi lägger den i offerkistan, ty det är blodspengar. Vad skall vi göra med dem?”
16. Men då kom en av de äldstas söner och sade. ”Jag har följt efter Juda Iharioth, och han har hängt sig i ett träd på krukmakaråkern.”
17. Då sade översteprästen Kaiphas. ”nåväl, då skall vi ge blodspengarna till krukmakaren, så att han för dessa säljer till oss krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.”
18. Och när den nya dagen kom var affären gjord, och som den förste begravdes på den åkern Juda Isharioth, Immanuels förrädare.
19. Men översteprästerna och rådets äldste spred bland folket det ryktet, att Judas Iskariot, Immanuels lärljunge, skulle ha hängt sig och blivit gravlagd i krukmakaråkern.
20. Då folket trodde på detta förtal sade de. ”Han förrådde sin för silvermyntens skull, och det som hände honom är rätt, i det han hängde sig.
21. En blodskuld har han tagit på sig, och därför skall krukmakaråkern i fortsättningen också vara blodsåkern.”

Inför Pilatus

22. Men Immanuel fördes inför landshövdingen Pilatus, och denne frågade honom och sade. ”Är du Immanuel, den som man kallar Vishetskonungen?”
23. Han sade.”Du säger det. Så kallas jag i folkets mun.”
24. Och Pilatus frågade och sade. ”Det har också blivit sagt att du skulle vara avlad av ängeln Gabriel som då skulle vara en Guds Ängel ?”
25. Men han sade då. ”Du säger det.”
26. Och Åilatus frågade åter och sade. ”Låt höra din vishet, ty den är för mig din lära.”
27. Och Immanuel sade. ”Se, jag är avlad av en himmelsson, ty så skedde genom Guds vilja. Han, som är Härskaren över de tre människosläktena.
28. Genom Hans godhet har jag fått lära stor vishet och ett rätt vetande, vilket bibringades mig under fyrtio dagar och fyrtio nätter av Hans lärare.
29. Men dessutom har jag rest mycket, till fjärran länder, och levde många år i Indienland, och där jag lät mig undervisas i många kunskaper och hemligheter genom de stora Mästare, som där kallas Gurus,
30. och dit kommer jag att återvända, när jag har slutfört min uppgift, och då i sällskap med min bror Thomas, som är mig en trogen lärljunge.”
31. Och när de hörde Immanuels ord, de äldste och översteprästerna, förargade de sig mycket och skriade inför Pilatus. ”Hör du hur han hädar Gud?”
32. Då sade Pilatus till honom. ”Hör du inte hur hårt de anklagar dig, vill du då inte försvara dig?”
33. Men Immanuel svarade och sade till honom. ”Se, det är så bestämt för mig, att jag skall bära min börda. Och det är alltså även så, att många är motståndare till mig och vittnar falskt mot mig, så att jag inte kan finna rättvisa.
34. Sannerligen, jag säger dig. Många hundar gör död hare, liksom han låter många hackor slå.
35. Men det är också vanligt bland människorna, att den mest rättfärdige inte får sin rätt eftersom många vittnar mot honom, liksom också få skulle vittna mot honom om han tillhörde de högst ansedda.
36. Rättvisa härskar endast i Naturens Lagar, eftersom de tillika är Skapelsens Lagar.
37. Men bland människorna saknas rättvisa, och denna bestäms av dess efter anseende och betydelse.
38. Därför frågar jag dig. Hur skulle jag kunna vänta mig någon rättvisa i denna min situation?”
39. Men Pilatus sade. ”Du är mycket vis som talar så, och jag ser hos dig inget fel däri.
40. Den lära som du just talat om tycks mig kunna ifrågasättas, men jag kan inte inse att skuld föreligger, ty var och en må bli salig på sin tro.
41. Men fetrsom du inte har några ord till ditt försvar mot de anklagelser som översteprästerna och de äldste reser mot dig, så uppfattar jag läget för dig som icke gott, eftersom deras vilja är befallning som jag böjer mig för.”
42. Men Immanuel svarade honom inte med ett ord, vilket förvånade landshövdingen mycket.

Immanuels dom

43. Men vid påskens högtid hade landshövdingen Pilatus för vana att ge en fånge fri åt folket, vem de ville, utom om denne var en mördare, och därför dömd till döden.
44. Vid denna tid hade man en viss fånge som hete Barabbas.
45. Och då folket var församlat, sade Pilatus till dem. ”Vem vill ni att jag ger fri, förbrytaren Barabbas eller Immanuel, om vilket det sägs, att han skulle vara en vishetskonung och en ängels son?”
46. Han visste dock väl, att översteprästerna och de äldste övertalat folket och gav dom koppar, guld och silver, för att det skulle utbedja sig om Barabbas och låta döda Immanuel.
47. Ty han visste väl, att de hade utlämnat honom av avund och hat, eftersom hans lära fann gehör hos folket.
48. Och även hade Pilatus hustru bönfallit honom. ”Ha ingenting med denne rättfärdige att skaffa, ty idag har jag lidit mycket i drömmen för hans skull, och jag finner att hans lära är god!” Därför var han välvillig till sinnes mot Immanuel.
49. Men bland folket skriades det högt och han frågade en andra gång. ”Vem vill ni att jag ger er fri?”
50. Men långsamt ebbade skriandet ut och då tog landshövdingen till orda och frågade folket en tredje gång och sade. ”Vem av dess två vill ni att jag skall ge er fri?”
51. Men folket ropade och sade. ”Barabbas skall du ge fri till oss.”
52. Men Pilatus frågade dem och sade. ”Så skall ske men vad skall jag göra med denne man här, om vilket det är sagt, att han skulle vara Immanuel, en vishetskonung?”
53. Men folket ropade och sade. ”Korsfäst honom. Låt honom bli korsfäst.”
54. Men landshövdingen var ovillig och frågade i vrede. ”Vad har han då gjort för ont, som ni vill låta korsfästa honom för? Han har bara undervisat i en ny lära och skall han nu få sota för det med döden?”
55. Men folket skrek ännu mer och sade. ”Låt korsfästa honom, låt korsfästa honom.”
56. Men Pilatus såg, att han inte kunde uträtta något emot det övertalade folket utan att stor oro och tumult uppstos, tog han en kruka vatten och tvådde händerna inför folket och sade.
57. ”Se upp med vad ni gör med honom. Han är de äldstes och översteprästernas fånge, varför de kan döma honom. Jag har intet att skaffa med denne rättfärdige, ty jag är oskyldig gentimot honom och tvår mina händer i oskuld inför er.”
58. Men då larmade folket och skrek. ”Han skall korsfästas, han skall korsfästas.”
59. Men Pilatus överlämnade Immanuel till översteprästerna och de äldste, och barabbas gav han fri åt folket.

Kapitel 30

1. Och landshövdingens krigssoldater var överens med översteprästerna och de äldste, och de släpade Immanuel in i domstolshuset och de förde hela folkhopen med sig in till honom.
2. Och de klädde av honom och svepte en purpurmantel omkring honom,
3. och flätade en törnekrona och satte på hans huvud och gav honom ett rör i hans högra hand, och böjde knä inför honom och sade.
4. ”Hälsad vare du, o judarnas store vishetskonung!”
5. Och de spottade på honom och tog röret ur hans hand och slog honom på huvudet och blodet rann honom över ansiktet.
6. Då han var eländig och blödande, frågade honom översteprästen Kaiphas och sade. ”Hur mår du nu, store vishetskonung?”
7. Men Immanuel teg stilla och gav honom inte ett ord.
8. Då slog de honom återigen på huvudet, så att han stönade av smärta och han började tala.
9. ”Sannerligen, jag säger er. Så som ni slår mig och spottar på mig, så skall ni själva bli slagna och bespottade.
10. Och den tiden skall komma inom fem gånger hundra år, då ni skall sota för detta.
11. En ny man kommer att träda fram i detta land och han skall gissla och förfölja er och ni skall tvingas betala med ert blod.
12. En ny kult kommer denne man att frambringa och han skall låta sig kallas profet, så att han därmed ska komma att förfölja er i all tid.
13. Trots att han kommer att vara en falsk profet och föra fram en falsk lära, så har han dock stor makt och han skall låta förfölja ert släkte i all tid.
14. Hans namn skall vara Muhammed och hans namn skall innebära skräck, elände och död för ert släkte, det ni förtjänar.
15. Sannerligen, sannerligen, jag säger er. Hans namn skall vara skrivet med blod och hans hat mot ert släkte skall vara utan ände.
16. Men då han skall vara en falsk profet och föra fram en ny falsk lära, skall också hans kult en gång bringas att upphöra, nämligen när hans släkte och ert släkte lägger grundstenen till det blodiga slutet.”
17. Och då han taladeså kokade de över av ilska och slog honom mycket, så han bröt samman och kved.
18. Och när de hade slagit och hånat honom, drog de åter av honom manteln, och hans kläder klädde de åter på honom, och de förde honom bort för att korsfästa honom.
19. Men de lastade på hans skuldror ett tungt kors av trä, ty han skulle själv bära det till sitt dödsställe för att plågas svårt.
20. Men korset var tungt och Immanuel stönade under lasten. Och hans blod blandade sig med svett och blev en otäck massa.
21. Men Immanuel segnade ner under den tunga lasten, ty hans krafter lämnade honom.
22. Men när en främling vid namn Simon från Kyrene kom vägen fram, tvang de denne att hjälpa honom att bära sitt kors.
23. Straxt kom de till en plats som heter Golgata.
24. Hans väg dit var svår, då han blev slagen och hånad.
25. Och de gav honom vin att dricka, som var blandat med galla från djur.
26. Men då han smakade på det ville han inte dricka av det, och då slog de honom så att han drack.
27. Men sedan tvingade de honom under hugg och slag ner på lorset, och spikade fast hans händer och fötter på timmret, och gjorde då för första gången något tidigare ej brukligt, ty hittills blev de korsfästa fastbundna.
28. Men då de hade fastspikat honom och rest korset, delade de hans kläder och kastade lott om dem.
29. Och de stt alla där och bevakade honom, så att inte någon skulle komma och hämta honom från korset.
30. Och även två mördare blev korsfästa med honom, en på hans högra sida och en på hans vänstra, så att han var mitt emellan dem.
31. Men de som var runtomkring smädade honom och gjorde narr av honom.
32. Och de ropade och sade. ”Du, som dock är en vishetskonung, hjälp dig då själv.
33. Och du, som är son av en himmelsson och besitter stora krafter, stig då ned från korset.”
34. Likaså hånade även de skriftlärde och fariséerna och översteprästerna och folkets äldste, de sade.
35. ”Andra har du hjälpt och du kan inte hjälpa dis själv. Om du är en vishetskonung, så stig nu ned från korset och hjälp dig själv. Om du gör det, skall vi tro på dig och din lära.
36. Han har förlitat sig på sin vishet och på det, att han skulle vara ängeln Gabriels son. Så må nu hans vishet befria honom, eller ängeln Gabriel, om han tycker om honom.”
37. Men likaså hånade och smädade honom också mördarna, som var korsfästa på hans högra och vänstra sida.
38. Men det skedde, att himlen täckte sig och solen förmörkade sig och häftig storm drabbade landet, vilket inte hände ofta vid denna tid.
39. Sålunda varade ovädret tre timmar, innan solen åter kom fram genom molnen.
40. Vid detta tillfälle ropade Immanuel och sade. ”Jag törstar, ge mig att dricka.”
41. Och straxt skyndade en av dom iväg och hämtade en svamp, som han fyllde med ättika, och han stack den på en lans och lät honom dricka.
42. Men då de andra såg detta, okvädade de mannen och sade. ”Stopp, ge honom inte mer att dricka. Låt oss hellre se hur länge han klarar sig.”
43. Och se, ett väldigt sista åskdån löste upp stormen och fördenskull skakade hela nejden, så att marken bävade.
44. Slutligen, vid det väldiga tordönet, ropade Immanuel en andra gång, dock förstod honom ingen, ty hans tal var förvirrat.
45. Men därefter föll hans huvud framåt, och han gled in i halvslummer, så att de trodde att han var död.
46. Och det inträffade att en soldat tog sin lans och stack honom i länden, för att se om Immanuel var död.
47. Men ur såret flöt blod blandat med vatten, så som det brukar framträda hos en död eller halvdöd människa,
48. och därför trodde soldaterna att Immanuel var död och de gjorde detta känt för de andra.
49. Och alla förundrade de sig över detta, ty det var inte vanligt, att de korsfästa dog så snabbt.
50. Men då soldaterna sade det, trodde de dem och gick därifrån.
51. Men bland dem var ganska många kvinnor och andra, som iakttog på avstånd, då de var anhängare till Immanuel och hade tjänat honom, och de hade följt efter honom från Galiléen.
52. Men bland dem var också Maria, Immanuels moder, och Maria Magdalena och andra.
53. Men då folket nu gick därifrån, då kom de fram och knäböjde inför korset och grät bitterligen, ty även de trodde Immanuel vara död.
54. Men bland dem var också Joseph från Arimathia som var anhängare till Immanuel.
55. Men han insåg inom kort, att Immanuel endast var halvdöd, men detta sade han dock inte till någon.

Gravläggning

56. Under brådska gick han in i staden och till Pilatus, och utbad sig hos honom om Immanuels kropp, för att kunna begrava den.
57. Då beordrade Pilatus, att man skulle ge honom den.
58. Och med honom gick mycket folk och tog Immanuel från korset, och Joseph lindade kroppen i ren linneväv, som han först bestrukit, så att den skulle ge en avbild av Immanuel.
59. Men Joseph från Arimathia bar Immanuels kropp den långa vägen fram till Jerusalem, och lade den i sin egen grav, som han låtit hugga ut i en klippa till sig själv, när han en gång skulle vara död.
60. Och han vältrade en stor sten framför gravens lucka och gick därifrån, för att skaffa läkemedel att behandla Immanuel med.
61. Men gravens ingång var bevakad av soldater och Immanuels moder Maria, för att ingen skulle kunna gå in till honom, eller stjäla hans lekamen.
62. Men Joseph från Arimatha sökte upp Immanuels vänner från Indienland, och gick med dem tillbaka till graven, där de kom in till honom genom den hemliga, andra ingången, och vårdade honom under tre dagar och tre nätter, så att han snart hade blivit frisk och åter vid god kraft.
63. Men graven var bevakad på den andra sidan genom soldaterna, medan översteprästerna och fariséerna hade gått till Pilatusoch sagt.
64. ”Herre, vi har funderat över, att denne sinnesförvirrade människa sade, medan han ännu levde. Jag skall återkomma efter tre dagar och tre nätter och sålunda uppstå, ty jag kommer bara vara halvdöd.
65. Men då det fastställdes genom en soldat, att han verkligen var död, så kunde man bevaka hans grav, så att ingen kommer och stjäl hans lekamen och säger. -Se, han är dock uppstånden-.
66. Påbjud därför, att man skyddar graven till och med den tredje dagen, så att det sista bedrägeriet inte blir värre än det första.”
67. Men Pilatus sade till dem. ”Så tag mina soldater som väktare, gå bort och skydda den så gott ni kan.”
68. Och de gick iväg och skyddade graven och förseglade stenen framför luckan.
69. Men ej kände de till gravens hemlighet, att den hade två utgångar och ingångar, varför Immanuels hjälpare gick osedda till honom, och lade läkande salvor och örter på honom, och att han på tredje dagen åter var stark nog att gå.

Kapitel 31

Immanuels flykt ur graven

1. Och då påskfirandet var över och veckans första dag bröt in, då var de tre dagarna och nätterna gångna, efter vilka Immanuel åter skulle bli levande efter halvdöden, som han hade sagt.
2. Och se, ett mäktigt dån uppfyllde luften, och från himmelen kom ett strålande ljus och satte ned på marken, ej långt från graven.
3. Men sedan trädde fram ur ljuset en vaktängel, och hans framträdande var som blixten, och hans klädnad var vit som snö.
4. Och han gick till graven, och inför honom vek soldaterna undan, skräckslagna.
5. Men han höjde handen, och från den utgick ett skarpt blixtljus som träffade soldaterna, den ene efter den andre.
6. Och de föll till marken, och rörde sig inte på länge.
7. Och straxt därpå trädde vaktängeln fram till graven, och vältrade undan stenen från graven och sade till Maria, Immanuels moder, och till Maria Magdalena, som båda var där.
8. ”Var inte rädda, Jag vet, att ni söker Immanuel, den korsfäste.
9. Men han är inte här. Han lever, som han har sagt. Kom hit och se platsen, där han legat,
10. och skynda er att gå bort till hans lärljungar, för att säga dem, att han är uppstånden från halvdöden.
11. Och säg dem. Han kommer att gå före er till Galiléen, där ni skall möta honom. Se, detta har jag sagt er.”
12. Men Maria frågade och sade. ”Men han var ju ändå död, och har legat här som död, hur kan han då uppstå?”
13. Men då svarade vaktängeln. ”Varför söker ni en levande bland de döda?
14. Gå nu bort och sprid budskapet bland hans lärljungar, men undvik noga att framföra det på annat håll.”
15. Och vaktängeln gick bort till det strålande ljuset och försvann däri. Och straxt kom därur åter fram ett mäktigt dån, och det höjde sig i luften och sköt upp i himmelen.
16. Men Immanuels moder, och Maria Magdalena gick bort och lämnade graven.
17. Men soldaterna kom ur sitt stela tillstånd och de förundrade sig mycket, så att de snabbt gick därifrån och in i staden och spred nyheten över vad som hänt.
18. Och de kom samman med översteprästerna och rådets äldste och höll ett hemligt rådslag om vad de skulle säga till folket.
19. Och översteprästerna och de äldste gav soldaterna tillräckligt med pengar och sade. ”Säg folket, att hans lärljungar kom på natten, då vi sov, och stal hans lekamen.”
20. Och soldaterna tog pengarna, och gjorde som de hade blivit anvisade.
21. Men Maria och Maria Magdalena gick bort, då de gjorde som vaktängeln hade befallt.
22. Men se, på vägen dit mötte de dem en andra gång vaktängeln, och han sade . ”Var väl medvetna om ert uppdrag. Var försiktiga och försäg er inte bland folk.”
23. Men Maria Magdalena gick fram mot vaktängeln som var i strålande vit klädnad, och ville taga honom vid handen.
24. Men han vek undan från henne och sade. ”Berör mig inte, ty jag är av annat slag än du, och min klädnad är mig till ett skydd mot denna värld.
25. Men om du skulle beröra mig bleve det din död, och du skulle omkomna i eld.
26. Gå undan från mig och bege dig dit du blivit tillsagd.”
27. Och de gick bort och träffade Petrus och en annanlärljunge och berättade vad som skett.
28. Men Petrus och de andre lärljungen gick ut till graven, och de andra lärljungen var först vid graven.
29. Och han skådade in och såg bindlarna av linne lagda varsamt och fint på golvet, och han gick inte in i graven.
30. Men sedan kom Petrus och gick in i graven, och han fann allt som den andre, bindlarna varsamt och fint ihopvikta och lagda på golvet, och svettduken, som hade legat runt Immanuels huvud, och salvor och läkande örter, som alla hade lagts på en bestämd plats.
31. Tillsamman med brända lerfigurer av egenartat utseende, sådana som han ännu aldrig hade sett, och som alltså var honom främmande.

Immanuels möte med sina lärljungar

32. Men på kvällen denna dag var lärljungarna församlade i en lokal i staden, där de hållit den sista måltiden med Immanuel innan påsk.
33. Och medan de var i lokalen och talade med varandra om dagens händelser, se, då gick dörren upp och in trädde en främling, som de tidigare inte sett.
34. Och de fruktade, att det kunde vara en av judarna, som ville förråda dem.
35. Men då talade främlingen och sade. ”Frid vare med er”, och han tog tyget från sitt ansikte och de kände igen honom, och det var Immanuel.
36. Och när han sagt detta, visade han dem händerna och sin länd och fötterna, och när de såg såren, då blev glada att han var bland dem.
37. Men Thomas trodde sig vara inför en vålnad så han sade. ”Om jag kunde vidröra dina sår så skulle jag veta, att du inte är någon vålnad.”
38. Då sade Immanuel. ”Räck fram din hand och lägg den mot mina sår, så att du klentrogne må tro.”
39. Men Thomas gjorde således som han hade blivit anbefalld, och vidrörde hans sår och sade. ”Sannerligen, det är du.”
40. Men sedan gick Immanuel därifrån och sade. ”Bevara hemligheten om min återkomst, så att det inte bli känt att jag lever.”
41. Och se, nästa dag bröt lärljungarna upp för att bege sig till Galiléen och sprida den glada nyheten bland Immanuels anhängare.
42. Men som andra lärljungar gick vägen fram, se, då sällade sig till dem en vandrare, och han gick med ett stycke på vägen.
43. Och de var sorgsna och talade med varandra om hur Immanuel hade blivit dödat på korset.
44. Men då talade den främmande vandraren och sade. ”Varför är ni ledsna?” Och de sade honom vad som gjorde dem sorgsna.
45. Men då sdae vandraren. ”Så klentrogna ni ändå är. Har inte Immanuel sagt er, att han kommer att uppstå ur halvdöden efter tre dagar och tre nätter.
46. Så som han har sagt det, så har också skett.”
47. Och som han talat tog han tyget från sitt ansikte, och de kände igen honom och det var Immanuel.
48. Men han sade inte ett ord mer, och dolde åter sitt ansikte och vek av därifrån. Och han sågs inte mer under lång tid.
49. Men det hände sig att lärljungarna fiskade i sjön Tiberias, långt efter det att Immanuel hade försvunnit.
50. Och de fångade intet under hela natten, varför de var missnöjda på morgonen, när dagen grydde.
51. Men när de kom till stranden stod en främling där och talade och sade. ”Har ni ingenting att äta, ty jag är hungrig.”
52. Men de svarade och sade. ”Nej, ty vi har inte fångat en enda fisk i våra nät.”
53. Men då talade främlingen och sade. ”Kasta ut nätet till höger om båten, så skall ni få rikligt med fångst.”
54. Och de förvånades över vad han sagt och kastade ut nätet. Och se, de kunde inte dra in det för mängden av fisk.
55. Och de kom till stranden och beredde ett mål, ty de var hungriga liksom främlingen.
56. Men han gjorde sitt ansikte bart och se, det var Immanuel.
57. Men när de åt och var vid glatt mod talade han till dem och sade. ”Gå bort till Galiléen till det och det berget, så skall jag komma dit till er, ty vår tid tillsammans är slut, och var och en må gå sin väg.”

Kapitel 32

Immanuels avsked

1. Och de gick bort och kom upp på berget, dit Immanuel hade gett dem besked.
2. Men när de var församlade talade han med dem och sade. ”Se, en sista gång skall jag tala till er, ty sedan går jag härifrån och återvänder aldrig.
3. Min väg för mig till Indienland där också många av detta människosläkte bor, eftersom de har dragit ut ur detta land för att bo där.
4. Min mission för mig till dem, och till det männsiskosläkte som är fött där.
5. Länge skall min väg vara åt det hållet, ty i många land måste jag ge min nya lära, så även vid det stora svarta vattnet norrut från här.
6. Men innan jag skiljes från er, skall ni således dock bli delaktiga i min sista förmaning.
7. Om människan lever enligt Skapelsens Lagar, så lever hon i sanning rätt, dock vare det slutliga målet detta.
8. Allt mänskligt i människan måste dö, men allt som är av Skapelse måste stå upp och omfamna Skapelsen.
9. Betrakta Universum som den plats, där Skapelsen bor i Oändligheten.
10. Allt som människan äger är sprunget ur Skapelsen och är alltså Skapelsens egendom.
11. Sitt hela andliga liv skall människan omvandla och fullkomna, så att det blir ett med Skapelsen.
12. När människan gör något, skall hon göra det medvetet om Skapelsens närhet.
13. Men en människa må aldrig påtränga en annan Sanningen, ty då vore den endast av halvt värde.
14. Först vinnlägger sig människan om sin egen utveckling i Anden, så att hon inom sig kan vinna skapelseenlig Harmoni.
15. Intet större mörker råder i människan än icke-vetande och icke-vishet.
16. En människas seger består i sin storhet däri, att hon river ut och förintar varje makt, som är motstridigande det skapelseenliga, så att det som enligt Skapelsen segrar.
17. Inom sig må människan utveckla omdömesförmåga över gott och ont och den rätta synen på allting, så att hon vare vis och rättfärdig och följer Lagarna.
18. Att kunna frånskilja är nödvändigt, det verkliga från det overkliga, det värdefulla från det värdelösa och vad som är av Skapelsen från det som inte är av Skapelsen.
19. Människan måste bli en universell enhet, så att hon blir ett med Skapelsen.
20. Gör ert liv likt Lagarna, Naturens Lagar, så lever ni även efter Skapelsens Lagar.
21. Människans lidande kan vara aldrig så stort, men ändå är Skapelsens Kraft i henne omätligt mycket större, alltså besegrar hon det onda.
22. Lever människan bara medvetet om människan, så är hon oåtkomlig fjärran från sin Ande, och även från Skapelsen och dess Lagar.
23. Ju mer människan är hängiven Skapelsens Lagar desto djupare frid kommer hon att bära inom sig.
24. Människans lycka består i att hon söker och finner Sanningen, så att hon därur kan samla kunskaper och nå fram till visheten, och sålunda tänka och handla i Skapelsens anda.
25. Endast genom det mänskliga livets förhållanden kan människan utveckla och använda sina skapelsekrafter i Anden.
26. Människan bör dagligen uppöva sina krafter och förmågor, ty endast på så sätt når hon erfarenhet i att bruka dem.
27. Så länge människan inte blir ett med Skapelsen, så blir hon heller inte i stånd att möta död och halvdöd med ett leende,
28. hon ängslas inför det ovissa, som endast kan genomskådas av Fullkomligheten, ty den är allvetande.
29. I stället för att låta sig ledas av instinkter och impulser, så bör hon leva efter insikt och vishet, och därmed rätt enligt Lagarna.
30. Människan borde inte förirra sig i en skog av begränsningar, utan vidga sin Ande och söka och finna kunskap och vishet,
31. så att hon kommer närmare sitt livsmål och kan urskilja Skapelsens Princip i alla ting.
32. Tusende ljus skall hjälpa människan på hennes väg, om hon bara lägger märke till dem och följer dem.
33. Människan kommer att nå allt sitt vetande och visheten om hon allvarligt strävar efter fullkomligheten.
34. Lagarna tjänar alla dem, som är beredda att i obegränsad mått söka Sanningen och Visheten,
35. om de har kontroll över sig själva i alla avseenden och ständigt utvecklar sina andliga krafter allt högre och därigenom fullkomnar sig.
36. Människan borde inte falla i betraktelser över sin kroppsliga skröplighet, utan ägna sig åt Andens Verklighet och Skapelsens Existens.
37. En ständig rolöshet råder i människan emedan hon anar att Skapelsen är hennes öde och uppgift.
38. Människan må vara stor och vis och god, dock räcker detta inte, ty ständigt kan hon bli är större och visare och bättre,
39. alltså ges det inga gränser för kärleken och friden och glädjen, ty det som är för ögonblicket måste alltid överträffas.
40. Sannerligen, jag säger er. En kärlek som är obegränsad och bestående och ofelbar, den är villkorslös och en ren kärlek, i vars eld allt vad orent och ont är blir förbränt,
41. ty en sådan kärlek är Skapelsens Kärlek och även dess Lag, till vilket människan är förutbestämd sedan urbegynnelsen.
42. På detta är människans slutmål, bör hon sörja för att så skall vara och bli, ty det är hennes uppgift.
43. Men ännu förstår människan inte denna läras vishet, varför den också blir förfalskad i Jordens alla hörn.
44. Människan förfalskar den i sitt oförstånd till många olika slags och former, tills den blir avlägsen och obegriplig.
45. Men om tvåtusen år skall den läras ut på nytt och då oförvanskad, när människan blivit klok och vetande och en ny tidsålder bådar stora omvälvningar.
46. Och i stjärnorna står att läsa, att denna tidsålders samtida människor skall vara stora omdanare,
47. då också några speciella människor, utvalda, skall vara de nya förkunnarna av min lära, men som de då predikar oförfalskat och med stort mod.
48. Men ni, gå därför ut och gör alla människor till era lärljungar,
49. Men akta er för falska läror, som ni i oförstånd kan ge upphov till, och som några av er har benägenhet för.
50. Öva att hålla er till allt, som jag har beordrat er, så att ni inte förfalskar mina läror.”
51. Och det skedde, när han så talade till dem, att ett dån kom från himmelen och ett stort ljus, som föll ner.
52. Nära dem satte sig ljuset på marken och metall glittrade i solens ljus.
53. Men Immanuel talade inte mer och gick därifrån till det metalliska ljuset.
54. Men så skedde, att det nu uppstod en dimma runtom, och än en gång ljöd ett dån och ljuset steg åter till himmelen.
55. Men lärljungarna vände i hemlighet åter till Jerusalem och förkunnade vad som skett bland sina likasinnade.

Kapitel 33

1. Men Immanuel avsattes av det stora ljuset i Syriens land, och levde där okänd i Damaskus under två års tid.
2. Efter denna tid sände han bud till galiléen, då han ville söka rätt på sin broder Thomas och sin lärljunge Judas Iskariot.
3. Men det löpte två månader innan de anlände hos Immanuel och bragte onda nyheter.
4. Sålunda talade Thomas och sade. ”Dina lärljungar har grundligt förfalskat dina läror, så att de påstår att du skulle vara Guds Son, och till och med jämställs du med Skapelsen.
5. Men översteprästerna och de äldste förföljer dina anhängare och stenar dem, så de har alltså fått tag i dem.
6. Men Thomas, en av dina lärljungar, har flytt och ryjtet säger om honom, att han skulle följt med en karavan till Indiens land.
7. Men en farlig fiende till dig har framträtt i en man vid namn Saulus.
8. Under hot om mord går han löst på dina lärljungar och dem, som är trogna dina läror.
9. Brev låter han skriva till synagogorna i hela landet i det syftet, att om någon tillägnar sig dina nya läror så skall denne bli bunden och förd till Jerusalem.
10. Det skall då inte göras någon åtskillnad vare sig det är en kvinna eller man eller ett barn, ty alla skall vara skyldiga till döds.
11. Men Immanuel sade. ”Var inte orolig, snart skall den stund vara inne, då Saulus ges bot mot sitt sinnes ondska.
12. Ty visserligen är han på väg till Damaskus, dit han nu spårar dig och Judas, för att föra er bundna till Jerusalem.
13. Men jag kommer att träda fram inför honom. Innan han nått Damaskus. Och då han tror mig vara död, skall han inbilla sig ha sett en vålnad.”
14. Och Immanuel gav sig av till en vän som var honom behjälplig i hemliga ting i form av pulver och salvor och vätskor som luktar pyton.
15. Väl försedd med dessa ting gick han därifrån och ut ur staden, utmed gatan till Galiléen.
16. Två dagar väntade han bland klipporna en dagsresa från Damaskus och beredde sitt skenverk.
17. På natten såg han en skara komma, och i den Saulus, förföljaren av hans lärljungar.
18. Och när de var nära slog han eld och kastade den in i skenverket, så att ett mäktigt, skarpt ljus flammade upp och skaran bländades.
19. Men så hände att Immanuel talade högljutt och sade. ”Saul, Saul, varför förföljer du mina lärljungar?”
20. Men Saul förskräcktes och föll platt till marken och ropade. ”Vem är du, som talar så till mig?”
21. Och Immanuel svarade och sade. ”Jag är Immanuel, den du i ditt hat förföljer, liksom också mina lärljungar.
22. Stå upp och gå in i staden och låt dig läras vadefter du bör leva.”
23. Men Sualus uppfylldes av fasa och sade. ”Men du är ju den man korsfäste, eftersom du är död är det alltså en vålnad som talar till mig.”
24. Men Immanuel svarade honom inte, utan drog sig undan och gick mot Damaskus.
25. Men männen, som var Sualus följeslagare, stod stilla och var förlamade av skräck, ty också de trodde sig ha hört en vålnad.
26. Men Saulus steg upp från marken och slog upp sina ögon. Dock såg hans ögon intet, ty de var svårt bländade av det starka ljus som Immanuel hade frambringat.
27. Men hans förljeslagare tog honom vid handen och ledde honom till Damaskus,
28. och tre dagar var han icke seende och han åt och drack intet.
29. Det kom emellertid till honom en av Immanuels lärljungar, som predikade den nya läran för honom, så att han långsamt tillägnade sig den.
30. Men hans sinne var något förvirrat genom händelsen bland klipporna, så han missförstod mycket och förde vilset tal.
31. I sinnet lätt förvirrad gav han sig iväg och drog därifrån ut och predikade för folket otyg.
32. Men Immanuel dröjde kvar ytterligare trettio dagar i Damaskus och lät förljuda, att han nu ville lämna landet och resa till Indiens land.
33. Men hans moder Maria kom ditstädes från Nasareth och gav sig samman med Immanuel och Thomas och Judas Iskariot, och de tog in på vägen mot Indiens land.
34. Men Immanuel började åter predika och undervisa folk som han fann på vägen eller när han kom in i en by.
35. Ny var kraften i honom och väldigare var också hans lära än tidigare.

Kapitel 34

Skapelseläran

1. Men Immanuel predika mäktigt och sade. ”Se, över människan och över Gud och över allting står Skapelsen.
2. För människans förstånd synes Den vara fullkomlig, men så är det inte.
3. Enär Skapelsen är Ande och alltså levande, måste även Den fullkomna sig i oändligheten.
4. Men då Den är ett i Sig Själv, kan den fullkomna sig endast genom att skapa och livgiva Anden.
5. Den nyskapande Anden är visserligen en del av Skapelsen Själv, men ändå ovetande ända in i det minsta.
6. När sedan är skapad en ny Ande, som är okunnig in i det minsta, så lever den i en människokropp och börjar lära.
7. Ovetande Ande tycks människan dum, och hon säger att denna människa vore sinnesförvirrad.
8. Ingalunda är hon emellertid det, ty hon är endast okunnig och tom på vetande och vishet.
9. Alltså får denna nya Ande leva ett liv i människan för att samla kunskap.
10. Men går denne Ande sedan över till sidan bortom, är Den inte längre så ovetande som vid sin begynnelse.
11. Och återigen kommer Den tillbaka in i världen och lever som människa, men dock inte så mycket ovetande som vid sin begynnelse.
12. Åter lär Den och samlar ytterligare vetande och ny vishet, så att Den alltmer undflyr det ovissa.
13. Men så kommer den tid efter flera återliv, då människan säger om denne Ande, att Den är normal och icke förvirrad.
14. Dock är detta inte slutet för Anden och fullbordan, ty såsom vetandet söker D>en nu den största vishet,
15. så att Den får fullkomna sig så långt, att Den utvecklar sig i skapelse och till slut blir ett med Skapelsen, så som det är bestämt för Den från dess begynnelse.
16. På så sätt har Skapelsen format en ny Ande och låtit Den självständigt fullkomna sig i människokroppar, och den fullkomnade Anden återvänder till Skapelsen och blir ett med Den,
17. så fullkomnar sig Skapelsen i sig själv, ty den är dess vetande och vishet att göra så.
18. Sannerligen, jag säher er. Icke skall en tid komma, då Skapelsen upphör att forma Nyande och utsläcka Sig Själv.
19. Förvisso behöver även Skapelsen vilan, den tid då Den sover och ej skapar, såsom gäller allt levande.
20. Så som det mänskliga livet har dag och natt, och har blivit delat i arbete och vila, så har också Skapelsen sin tid, alltså då Den arbetar eller då Den vilar.
21. Men dess perioder räcker annorlunda än människans, ty dess Lagar är Andens Lagar.
22. Människans lagar är emellertid det materiella livets lagar.
23. Medan det materiella livet är begränsat, vara dock Andens liv i all tid och känner intet slut.
24. Men Skapelsen är underkastad Lagarna från Urskapelsen, som är alltings början och är frambringad ur Sig Själv..
25. Men dess Hemlighet är det omätbara, och det finns i talet 7, som skall räknas i mångfald.
26. Men detta hör till det Hemliga och till Lagarna, som människans förstånd endast kan genomskåda i fullkomligheten.
27. Det kan dock sägas, att för den vise är livets lagar inte förborgade, alltså inser och följer han dem.’
28. Likaså inser den vise, att Urskaplesens Hemlighet ligger i, och skall räknas i talet 7, emedan han nått fram till och besitter vetandet,
29. och att även Skapelsen har en tid då Den arbetar eller vilar, och som återigen räknas i talet 7.
30. Sju Storhetstidsåldrar vilade Skapelsen i slummerns sköte, då intet var och heller inte Universum.
31. Endast Skapelsen var i Sig Själv i slummer och skapade inga väsen och intet.
32. Men Den vaknade ur sin slummer genom sju Stortidernas sju perioder, och Den började skapa väsen och allt.
33. Men när den nu har vilat sju perioder och sju Stortider skapar Den väsen och allt för ännu sju perioder och sju Stortider,
34. tills Den åter behöver vila och på nytt lägger Sig i djup slummer under sju Stortider.
35. Men då den åter skall vila Sig och lägga Sig i slummer, då skall intet mer vara utom Den i Sig Själv.
36. All väsen skall icke mer vara, eller eljest något.
37. Endast Skapelsen skall var i Sig Själv under de sju perioderna och de sju Stortiderna, ty Den skall också ha sin ro och slummer till dess att Den åter vaknar och skall Den då skapa nya väsen och allt annat.
38. Men enär Skapelsen är en i Sig Själv är allt ett i sig självt.
39. Så som människan och allt i växtligheten och allt i djurriket är ett i sig själv, så är det Skapelsens Lag att det skall vara.
40. Om människan än tror att allt är två, så är det dock inte så, ty allt är ett.
41. Vad människan tror vara två är ett, därför göre hon av två ett enda.
42. Då Anden i människan är en del av Skapelsen, är hon alltså ett med Skapelsen, därför är hon inte två.
43. Och likaså är kroppen en del av Anden men i annan form och materia, den är således ett med Anden och är alltså inte två.
44. Läran är den att Enhet är, och inte en tvåhet i någon som helst form.
45. Om det alltså förefaller människan som en tvåhet vore, är hon offer för en villfarelse, eftersom hon då tänker ologiskt och enligt mänsklig uppfattning.
46. Men tänker hon enligt Andens Kunskap, så finner hon den logik, som också är Lagen.
47. Vilset kan endast människans tänkande vara, men Skapelsens Lagar kan inte vara oriktiga.
48. Därför är det också sagt, att allt utgår från en Enhet och en tvåhet är endast skenbar, enär människan i korttänkthet inte fattar.
49. Sålunda är allt ett en Enhet och allt utgår från Den, ingen som helst tvåhet kan leva, eftersom den skulle kränka Skapelsens Lagar.
50. Därför bör människan göra de två till en och tänka och handla enligt Skapelsens Lagar,
51. ty endast i sitt oförstånd gör människan en tvåhet och kränker Skapelsens Lagar.
52. Men uträttar hon allt i Enheten och gör allt ett och om hon redan säger till ett berg. ” Försvinn!”, så försvinner det.
53. Om alltså allt är ett i Skapelsen och i Dess Lagar och i väsendena och i materien, så är allt detta utan fel.
54. Om en viss människa alltså säger att ting är två, så menar den att de är ett i sig och ett tillsammans.
55. Det är bara skenbart de utgör två, ty i sig självt och även tillsammans är de alltså alltid ett.
56. Om alltså det onda är ett i sig, medan det i samma mån är gott i sig, så är också det goda ett i sig, medan det lika mycket är ont i sig.
57. Om de alltså är uppspaltade och dock Enhet, är de odelade också ett och Enhet, ty så är Skapelsens Lag.
58. Det framgår alltså, att skenbart är två delar, vilka dock är ett i sig och även är de ett odelat.
59. Men om människor säger, att det också gives en trehet, så är deras Ande vilseledd genom allehanda kulter eller förfalskade läror eller genom förvridet tänkande.
60. En Enhet är alltid skapad i två delar, vilka är ett i sig, så att de endast skenbart är en tvåhet.
61. Om också människan är en Enhet i två delar, så är Anden en enhet i två delar, men båda är också ett i sig själv och ett tillsammans.
62. Utan Anden kan kroppen inte leva, men det omvända gäller också, ty Ande och kropp är en Enhet även om de skenbart är en tvåhet.
63. Men Anden lever efter samma Lag, ty även Den är i två delar i Sig och är ett i varje del i sig och också ett i sig självt.
64. Men de båda delarna i Anden är Vishet och Kraft.
65. Utan Andens Vishet kan dess Kraft inte utnyttjas så också kan Visheten inte följa utan den Andliga Kraften.
66. Alltså behövs alltid två ting som i sig är ett, så att en Enhet är en enhet och inte en tvåhet.
67. Så beskriver alltså Lagen, att människan är en Enhet i sig själv, som dock består av två lika delar, som i sig också är en Enhet och odelat är de också en Enhet.
68. Men de två delarna i människan, som var för sig är en Enhet, är Kroppen och Anden.
69. Om det också läres av de skriftlärde, att människan skulle leva i en trehet, så är denna lära felaktig och förfalskad, ty den läres ej enligt Skapelsens Lagar.

Kapitel 35

Kulter runt Immanuel

1. Och det hände sig, att Immanuel med sin moder och sin broder Thomas drog bort och in i städerna vid havet i norr, där fordom krigiska kvinnor höll till ,men vilkas efterkommande nu var fridsamma.
2. Men för dem predikade han den nya läran som han kunde den, och måste fly ur deras städer, då de traktade efter att döda honom,
3. ty deras egen lära var av en sträng kult, och de som spred andra läror straffades med döden.
4. Men Immanuel blev utstött av detta folk och flydde, och man förföljde honom som uppviglare mot deras kult..
5. Men det hände sig, att han under sin flykt mötte en stor karavan, och då anslöt han sig till denna med sitt sällskap och drog inåt landet och in bland bergen.
6. Men då han kom in i det inre av landet och genomfor det under flera veckors tid, då kam de fram till et annat hav, och in i staden Ephesus.
7. Men Immanuel var mycket rädd och predikade inte sin nya lära, för att undvika att bli igenkänd av en eller annan,
8. ty i Ephesus var mycket folk, som var handlar och köpmän och som kom från Jerusalem, för att driva handel där.
9. Och bland dem var många som kände Immanuel och som inte var vänligt sinnade mot honom, så han undvek dem och dolde sitt ansikte.
10. Men handlarna och köpmännen hade gjort Immanuels historia känd i Ephesus, och hur det hänt, att han troligen hade dött, vilket hade skett för två och ett halvt år sedan.
11. Men när han hade levat i staden några dagar, se, då igenkände honom dock en bland köpmännen, som då berättade detta för en av sina likasinnade, de tillhörde ett hemligt förbund, som de kallade Esseernas Förbund.
12. Då blev Immanuel förd av dem till en hemlig sammankomst, ty de måste skydda sig mot folket, eftersom deras hemliga förbund ej var tillåtet.
13. Men bland dem var en man med namnet Juthan och han var den äldste i det hemliga förbundet i Jerusalem, och han talade och sade.
14. ”Se, det som hänt i ditt liv är oss välbekant, men vi vet dock inte varför du fortfarande är bland de levande. Så säg oss din hemlighet.”
15. Men Immanuel var rädd att han skulle bli bunden och förd tillbaka till Jerusalem om han berättade för Esseerförbundet.
16. Och han talade om för dem allt det som hade tilldragit sig och hur han flydde ur Jerusalem och kom hit.
17. Men Juthan, den äldste sade. ”Se, vi tillhör ett hemligt förbund som kallar sig Esseernas Förbund.
18. Vår trängtan och vårt förstånd är inte precis enligt vad de skriftlärde förkunnar, utan efter naturens hemligheter och allt som är oförklarligt för människorna.
19. Men du är stor i ditt omdöme och har kommit mycket långt och överträffar oss visa i ditt vetande.
20. Träd därför in i vårt förbund och var en av de våra och lär oss din kunskap.”
21. Men Immanuel svarade och sade. ”Om jag skulle lära er mitt vetande så vore detta inte förenligt med era läror, ty medan ni rättar er efter mänsklig vishet så har jag del av den Andliga Visheten,
22. Därför tror jag att våra läror skulle bli varandra fientliga.
23. Men jag ogillar också att i hemlighet förmedla mina kunskaper och min lära, så som ni dock gör, eftersom ni är det hemliga Esseerförbundet, som inte är tillåtet.
24. Men låt mig betänka för och emot under tre dagar, så att jag sedan kan säga ja eller nej, ty jag måste först ha tänkt igenom allt innan jag lämnar ett sista ord o detta.”
25. Men Juthan talade och sade. ”Det må bli så som du säger. Frid vare med dig. Gå åstad, och ge oss besked om tre dagar, och säg det ord du önskar.”
26. Men Immanuel gick därifrån och flydde ut ur staden med sitt följe, och gick österut långt in i landet.
27. Men Immanuel talade till sitt följe och sade. ”Se, Esseerförbundet lever i en förvirrad kult, men ändå samlar de mycket av min lära.
28. Deras gamla lära är dock inte vishetens lära, således är den felaktig och icke av värde.
29. Men de har erkänt den och innesluter nu i sina läror också min lära, för att därav göra en ny kult, och förolämpa mig genom att påstå att jag är en av dem.
30. De kommer att säga, att jag är knuten till deras förbund, och att jag skulle haft hjälp av dem ända från mitt livs första början.
31. Men de kommer också att säga, att min lära skulle komma från deras kult, och att de skulle ha räddat mig från korset.
32. Men deras tal kommer också att vara, att mina anhängare skulle vara av deras kult.
33. Och deras tal skulle vara, att jag vore Guds Son.
34. Men jag säger er, att jag aldrig har tillhört detta Esseerförbund, och att jag ingenting har gemensamt med dem, och alltså har jag heller aldrig fått hjälp av dem.
35. men inte bara Esseerförbundet kommer att åberopa mig, ty många kulter skall uppstå i mitt namn och därigenom skall de anse sig stora.
36. Så skall också komma besynnerliga kulter och förhärliga mig i sig, så att de skall framstå mer trovärdiga inför folket, som därigenom kan underkuvas mer.
37. Men många kulter bildas i mitt namn, dock bara av det skälet, att människan skall bli slavbunden i sin Ande, så att kulten därigenom får makt över folket, landet och pengarna.
38. Men jag säger, att ingen kult är berättigad, som inte erkänner endast Skapelsen som det högsta.
39. Men ingen kult kommer att vara, som predikar Sanningen och Visheten och Vetandet.
40. Men så sker bara under två gånger tusen år, innan den tid kommer då min lära oförfalskad skall predikas på nytt.
41. Men till dess har de falska kulterna blivit så många, att de inte längre kan räknas.
42. Och de kommer att vara uppbyggda på människoblod och på hat och lystnad och pengar och makt.
43. Men så som de blir uppbyggda så skall de också åter förstöras, ty segra skall Sanningen.
44. Ty det finns ingen osanning, som inte blir avslöjad som lögn,
45. och likaså finns det heller inget fördolt, som inte uppdagas.
46. Detta skall människan kunna urskilja, det som är inför hennes åsyn, och det som är fördolt, som inte uppdagas.
47. Detta skall människan kunna urskilja, det som är inför hennes åsyn, och det som är fördolt för henne, det skall uppdagas för henne om hon söker Sanningen och förklaringen i Visheten.
48. Men Sanningen ligger djupt och inom Skepelsens Lagar, där må människan söka och finna den.
49. Men den som söker, han bör inte upphöra att söka förrän han funnit.
50. Och när han finner skall han bli djupt uppskakad och förundrad, dock skall han sedan härska över Alltet.
51. Därav må människan inse, att Riket är i henne och utom henne.”

Kapitel 36

Människa och Skapelse

1. Men det hände sig, att Immanuel predikade om människan och om Skapelsen, då han gick österut med en karavan.
2. Och han talade och sade. ”Människan må skåda uppåt mot stjärnorna, ty där råder majestätiskt ro och upphöjdhet.
3. Såsom i orubblig Ordning pågår där den oändliga och tidlösa omvandlingen genom dagar och månader och år, och glider vidare mot århundraden och årtusenden och årsmillioner.
4. Men människan borde också blicka nedåt mot Jorden, ty även där är Skapandets Verksamhet, och ett tidlöst blivande och varande och övergången till ständigt nya uppkomster.
5. Där naturen är överlåten åt sig själv, där råder storhet och värdighet och skönhet och harmoni.
6. Men var helst där spåren efter mänsklig ordning i gärning är, där skapas litenhet och ovärdighet och oskönhet av disharmoni.
7. Men människan, som med uppblåst bröst kallar sig Skapelsens krona, hon uppfattar inte Skapelsen och placerar människan jämlikt.
8. Ej långt kommer detta dock att föra denna människa, hon som har betvingat elden och som behärskar Jorden.
9. Nog skall hon lära sig tämja vatten och luft, men då glömmer hon. Att respektera Skapelsen över henne och Dess lagar.
10. Och då förgäter hon också. Att söka Sanningen och Visheten.
11. Och hon glömmer. Att leva fredligt som människa bland människor.
12. hennes stridsrop skall vara kampen, ty hon vill nå makten genom våld.
13. Men då hon tror sig ha makten i sina händer, utnyttjar hon den till slaveri och blodsutgjutelse.
14. Hon skall tala om ära och frihet och om kunskap trots att det i verkligheten bara är hyckleri och tvång och falsk lära.
15. Sålunda skall människan förlora sitt ansikte i framtiden, och visa en ond och falsk mask.
16. Många skall urarta bestialiskt, och vettlöst göra slut på sina jordiska dagar.
17. Människans traktan och lust kommer bara att vara riktad mot vinning och makt,
18. och enligt sina begrepp skall hon indela denna världens ting så, att hon kan utnyttja dem, utan hänsyn till att hon därmed på många sätt bryter mot Naturens Lagar.
19. Ej längre tror hon på de eviga Sanningarna, de som är förankrade i Naturens Lagar.
20. Om mänskliga kunskaper skall stå högre för henne i hennes självbedrägeri än Naturlagarnas och Skapelsens Värden.
21. I sin förvirring skall människans tro på den erbarmliga livsuppfattningen, som hon skapat genom kulternas falska läror, och genom det som mänskliga lagar föreskriver, och genom förändring i förbindelserna mellan länders regeringar.
22. Emedan människan skall upphöra att betrakta sitt väsen från akademisk synpunkt, blir hon tvungen att leva med yttre medel.
23. Så skall hon med falska medel bedåra sin medmänniska och hela världen.
24. Och varhelst det ännu återstår en rest av förtroende, där skall han omvandla även den till misstro och osanning,
25. och så att hon därför avlägsnar sig mer och mer från det Sanna Livet.
26. Sålunda skall även den äldsta Vishetens Grundsats gå henne förlorad, att för Livet är människan alla tings mitt, ty hon är dock en del av Skapelsen.
27. Men det skall komma den tid för människan, då hon måste vända om och leda sig själv hän mot Livets Eviga Värden.
28. Men i början skall endast få människor vet, att människan inte bara lever på Jorden, utan att hennes Ande sträcker sig in i en annan värld, som inte kan fattas med de vanliga sinnena.
29. Men den andra världen är Andens sanna hemvist, därför borde människan utan uppehåll sträva efter att vidga och fördjupa sin vishet,
30. så att Anden kan fullkomnas och stiga högt och bli ett med Skapelsen.
31. Sannerligen, jag säger er. Den, som förstår Visheten i detta tal och vinner insikt, för den väcks därur en förpliktelse att inrätta sitt liv enligt den eviga omvandlingen mot Skapelsen.
32. Om människan är ärlig och även söker, kommer hon ej att hysa några förutfattade meningar, och alltså inte heller att döma i förväg.
33. Men den visa människan är kunnig och hon känner Lagarna för den ständiga Omvandlingens eviga flöde, och hon strävar efter att leva sig in i händelsernas stora förlopp,
34. ty hon erkänner Skapelsens Lagar, som föreskriver att tillvarons nuvarande kretslopp måste avslutas.
35. Överallt, där Liv uppstår, ligger de osynliga Hemlighetens lagar till grund för dess ständiga omvandling.
36. Men en människa, som inte respekterar och inte erkänner de tidlösa och oförgängliga Lagarna och Sanningarna måste ta på sig svåra följder.
37. Lögn och hat förblindar en sådan människa och hela folkslag, så att de störtar i sitt eget fördärvs avgrund.
38. Över dem skall komma ett blint förstörningsraseri och bland dem skall räknas som de största hjältarna de, som är de största förstörarna.
39. Oenighet skall draga genom allt mänskligt liv, och där en kluvenhet är, där är inte längre ett helt och ingen fullkomlighet.
40. Men så länge ofullkomlighet råder i Livet, måste också följderna utstås av människorna, och dessa är då sjukdom och elände och orättvisa och nöd och stridigheter och trätor och slaveri och falska kulter och utsugning till blods och till döds.
41. Så må människan akta sig för allt detta och vakna upp. Endast det som är evigt och oförgängligt är av Bestånd och Sanning och Vishet, ty så säger Skapelsens Lagar.”

Slutord och förklaringar

Under en längre tid svepte översättare, tyska, av Immanuel skriftrullarna in sig i tystnad, varunder utgivaren av översättningarna inte visste varför.

Gåtan löstes den 19.9.74 då han fick ett brev, som skrivits av översättaren den 14.9.74 i Bagdad. Detta slutord följes av en fotokopia av brevet, varur läsaren kan hämta närmare detaljer.

Genom den oväntade förlusten av orginalskriftrullarna har tyvärr det enda bevismaterialet gått förlorat. Och dessutom är Arkanum- Talmud Immanuels därigenom inte lägre komplett. Sålunda har det endast samlats ihop 36 kapitel, en god fjärdedel av vad orginalskrifterna har innehållit.

Då utgivaren Eduard Meier är någorlunda hemma i resten av Immanuels historia, så villa han inte undanhålla läsarna en skildring av det viktigaste i grova drag.

-Med sin moder Maria, sin broder Thomas och sin elev Judas Iskariot reste Immanuel till Nord Indien. Därvid predikade han i många länder och måste ofta fly, eftersom hans tal var av revolutionärt slag. Därför tog hans resa till Indien flera år och den innebar svåra strapatser.

I det, som idag är Väst-Pakistan, långt norrut och på de sista utlöparna av västra Himmalaya bergen, blev hans mor mycket svprt sjuk och dog, och Immanuel var då 38 år gammal. Efter förlusten av sin mor drog Immanuel vidare och gick över till vad som idag är det indiska Kashmir, där han åter ytterligare spred sin lära. Han genomkorsade därvid en mycket stor del av Indien i landets norra del, där då tio israeliska stammar hade slagit sig ner.

Då Immanuel var cirka 45 år gammal gifte han sig med en ung och vacker kvinna, som födde honom en talrik efterkomma. Liksom varje normal familjefader blev han bofast och slog sig ner i nuvarande Srinagar i Kashmir. Därifrån företog han talrika resor och predikade sedan åter sin nya lära. I en ålder av över 110 år dog han en helt naturlig död och man begrov honom i Srinagar

Judas Isakriot dog ien ålder av 90 år och blev begravd ej långt från Srinagar.

Men Immanuels förstfödde son, som hette Joseph, skrev vidare på Immanuels historia och lämnade Indien efter faderns död.

Under en treårig resa vände han tillbaka till sin faders land och levde till sin död i Jerusalem. Men orginalskriftrullarna tog han med sig från Indien och gömde dem i den gravhåla, där Immanuel en gång legat. Han ansåg denna plats vara den säkraste.

Såsom redan nämnts i förordet, har sedan dess rullar blivit funna där, varav 36 kapitel här återges översatta.

Hinwil den 20.9.74 Eduard Meier

Utgivare

Poste restante

Headpost-office

Baghdad d 14.9.1974

Kära vän Billy!

Jag är mycket ledsen, kära vän för att jag inte skrivit under så lång tid, och för att jag inte kunnat sända dig ytterligare översättningar av skriftrullarna.

Men det har sin grund i det jag fruktade för, och det har tyvärr besannats.

Som jag ju redan sagt dig, räknade jag med att man en dags skulle förfölja mig på grund av de funna skriftrullarna. Och det har nu verkligen inträffat. Med knapp nöd kunde jag fly med min familj ut ur Jerusalem. Och Just nu befinner jag mig hos goda vänner i Baghdad, där jag dock inte kan stanna länge, utan snart måste vidare. Vart är ännu inte bestämt, men vid tillfälle skall jag meddela dig om detta.

Jag förföljdes av två olika grupper, närmare bestämt av kristna och judar, vilket ju kunde förutses, eftersom skriftrullarna inte är milda mot dessa två religioner. Trots min lyckade flykt har en olycka hänt mig, som det inte är något att göra åt. Först flydde jag från Jerusalem till Libanon, och höll då till i ett flyktingläger med min familj. Men där fann mig judarna och de överföll lägret med hjälp av sin militär, varvid många dödades. Endast med knapp nöd undgick jag och min familj massakern, och vi kunde fly vidare. Men oturen ville, att därvid alla skriftrullarna gick förlorade, och jag har dem alltså inte mer, men kanske har de kommit i judarna händer?

Nå ja – israeliterna lät sedan utsprida, att de skulle ha genomfört en straffaktion mot palestinska upprorsmakare o s v. Men i verkligheten var de efter mig och mina skriftrullar, tillsammans med några människor av den kristna kyrkan. Men genom den påstådda straffaktionen kunde de nu hemlighålla och förfalska den verkliga orsaken till och ändamålet med sin handling. Och genom att nu orginalskriftrullarna försvunnit saknas varje beviskraft om att det nya testamentet i Bibeln är en förfärande lögn, varigenom mänskligheten gisslas.

Kära vän, detta är tyvärr senaste nakna fakta och jag hoppas bara, att det inte skall gå på samma sätt för dig och din familj som för mig. Men du har ju alltid 36 kapitel av Immanuel-skriften, och dessa utgöt en oerhörd fara för kristendomen, judendomen och även för Islam och de andra religionerna. Måtte u därför vara försiktig och se också till, att åtminstone detta föreliggande av Immanuels lära inte går förlustigt.

De är verkligen alltför värdefulla. Jag å min sida, drar mig tillbaka från hela denna sak, ty jag kan inte längre riskera min familj. Håll därför mitt nam och annat hemligt vid en eventuell publicering av översättningen, vilket jag särskilt ber dig om. Jag vet, att jag alltid kan förlita mig på dig och jag tackar dig för det. Du kommer att få höra vidare från mig vid tillfälle, och så sänder jag dig från min familj och från mig de käraste hälsningar.

Signatur X X